Floriana, jag & Jake

Floriana, jag & Jake

2015/11/24

Kärlek & omtanke ger styrka

Hej kära blogg och de läsare som fortfarande finns kvar.
Det var länge sedan jag kände behov utav att skriva. Mina känslor och tankar började att rymmas inom mig och lusten av att dela med mig försvann. Oron och rädslan som jag levt i under så många år började långsamt men säkert släppa sitt kraftfulla grepp om mig.
Å jag började med största försiktighet att våga tro att jag var så frisk som jag kände mig.


Men det var alltför många gånger som jag hade fått känna av det obarmhärtig och osynliga strypkopplet som jag har burit runt min hals och som så många gånger hänsynslöst ryckt mig tillbaka. Min viljan att få bli fri och mitt mod att våga prova igen gjorde tillslut mitt koppel längre och längre. Å när rädslan för att ryckas tillbaka sakta försvinner infinner sig en obeskrivlig känsla av ro och lycka i kroppen....och jag började att våga slappna av och bara finnas.
Det var en lång mental resa att komma dit... att jag våga tro och lita på att jag var så frisk som jag kände mig. Jag hade vunnit tillbaka mitt mod att våga tro på att jag faktiskt var som pigg och frisk som jag kände mig. Å vilken underbar vinst det var!
Den känslan av att våga njuta av hur du känner dig är en fantastisk gåva som jag tidigare tog för givet.


Nu har mitt långa koppel åter igen blivit lite kortare. I torsdags förra veckan fick jag besked om att cancern återigen hade blommat upp. Det var ofattbart på så många sätt och vis...jag som kände/känner mig friskare än vad jag gjort på flera år.
De första minuterna efter beskedet satt jag bara och lät orden sakta sjunka in och min hjärna kämpade för att förstå den information som precis givits till mig. Efter en stund förvandlas det ofattbara till ett verkligt faktum och rädslan sprider sig fort igenom kroppen. Tankarna flyger runt i en kraftfull virvelvind där frågor, oro och skräck blandas om vart annat.
Kroppen fylls av en otäck känsla av maktlöshet och jag tvingar mig själv i att acceptera det som nyligen har sagt. Jag är så väl medveten att jag måste acceptera för att kunna gå vidare....hur svårt det än är. Jag samlar mig och tyglar min känslor för att göra det möjligt att ta in all information och ta del av den plan som läkarna nu planerat för mig.
Jag vet att jag måste acceptera planen för att kunna jobba tillsammans med den. Tungt...men jag vet att det är det som krävs. Å jag vet att jag är både stark och beslutsam och jag vet därför att jag klarar av det, hur tungt det än känns.


Det blev en helg med mycket tårar, tårar för att förlora känslan av trygghet, tårar för den smärta som nu flyttar in i mig och min familj.
Maktlösheten av att inte kunna skydda mina barn för den smärta och oro smärtar mig lika hårt som själva beskedet. Jag vill inget hellre än att ge dem trygghet och ro i sin vardag-
Men jag vet att vi är fantastiskt starka allihop och tillsammans kommer vi att ta oss igenom detta också.
Jag vill ge min fina underbara man en extra hyllning ...Tack för att du alltid står så tryggt vid min sida, för att du orkar att vara stark och för att du älskar mig villkorslöst.
Vi är varandras trygghet, varandras mod och varandras styrka.
Jag älskar dig så.


Nu har vår kamp börjat igen. I går fick jag ett nytt cellgift och det kändes bra mitt i allt det svåra. Jag vet att min kropp blir starkare av positiva tankar...så jag anstränger mig mitt yttersta för att ge mig just det...positiva tankar. Jag kommer aldrig att säga att det är lätt....men precis som alla andra jobb så är det inte alltid lätt men anstränger man sig så får man oftast en efterlängtad belöning.
Nu lägger jag allt mitt fokus på att hjälpa mig själv och att ge mig de bästa förutsättningarna som jag kan. Det innebär en väl genomtänkt kost, motion och att fylla min vardag med så många glädjestunder som jag bara kan.


Sänder en stor kram till min starka fantastiska familj och vänner - ni gör det så mycket lättare att orka. Jag önskar att alla som behöver ha en sådan ring utav kärlek och omtanke kring och runt  sig  också får det.



2014/05/25

Änglavakt

Gårdagen rullas upp som en film i mitt huvud om och om igen. Ena stunden känner jag mig ledsen och besviken men den största känslan jag har är ändå   "lyckligt tacksam".

I går var jag med om en otäck ridolycka med min häst Jake. Å så här i efterhand så skulle jag aldrig ha suttit upp på honom.....men nu gjorde jag det...i tron om att jag gjorde något bra....
Det började redan på morgon då Jake överraskade oss med att missköta sig då vi körde honom med vagnen. Otroligt nog gick han i sken men vi fick lyckligtvis håll på honom och kunde sela av.
Besviken och fundersam satte jag in honom i boxen och gick direkt iväg för att ringa "min överkurs" Christer för att be om hjälp vid nästa körning. Vi skulle bli tvungna att vara fler för att vara så säkra som möjligt på att det inte skulle hända igen...å jag ville inte ta några risker.

De gick några timmar då vi pysslade med annat och precis innan jag skulle släppa ut Jake i hagen så tänkte att det kanske ändå vore bra att skritta ett varv i paddocken så att det skulle sluta bra. Jag hade ju inte vågat försöka att avsluta körning bra  så kanske vad det nyttigt att bara skritta fem minuter.
Men jag tänkte inte att ta några risker nu är jag äntligen blivit frisk....så jag tog på Jake inspänningstyglar  och martingal. Jag hämtade min brorsdotters säkerhetsväst för att vara extra säker och tog  på mig min hjälm och gick ut. Jag ledde in honom i paddocken och medan Elisia höll i  satte jag upp å skrittade lugnt i två minuter ........sedan pang......ställde han sig rakt upp och föll rakt bak.....hela Jake låg nu rakt över mig.....jag vet inte riktigt hur han bar sig åt men då han skulle ta sig upp igen så pressades hans bakdel ner i min mage och bäcken och till slut så kom han upp.....jag låg mörbultad kvar nerpressad i underlaget.

Ambulansen kom och hämtade mig och vi åkte in till akuten. På vägen in till sjukhuset kunde jag inte sluta att banna mig själv.....hur kunde vara så dum.....hur kunde riskera detta när jag äntligen blivit frisk.....varför, varför varför???? Å vad hade hänt med min Jake, varför uppför han sig så konstigt? Jag kände mig djupt besviken både på mig själv och på hästen......nu var det bara att hoppas på det bästa.

Efter flertalet undersökningar och röntgen konstaterade läkarna att jag hade haft änglavakt, inget brutet och inget krossat bara ordentligt mörbultad med lite blåmärken här och där. Min räddning blev säkerhetsvästen och det mjuka underlaget.  Lättnaden och tacksamheten var och är så otroligt stor.......hela jag känner bara ett stort stort TACK för den änglavakt som jag fick. Så tacksamma glädjetårar strömmar då och då nerför min kind.......samtidigt som känner mig så grymt besviken på mitt omdöme och på min Jake.

Tack min fina skyddsängel för att du finns med mig♥♥♥


2014/05/22

Life is nice ♥

Jag sitter vid mitt köksbord och undrar tyst för mig själv var jag ska börja, över vilka tangenter ska mina fingrar dansa för att tydliggöra alla tankar och känslor som snurrar runt inom mig.  Hundra olika tankar som blandas i en salig röra. Då är det skönt  att få skriva av sig. Det hjälper mig både för stunden och långt mycket senare. Att sätta ord och skapa meningar på det jag känner ger mig ett lugn i tankeflödet, det ger mig också tid till att själv reflektera över olika känslor och tankar. Å ibland är det både nyttigt och lite terapi att gå tillbaka för att läsa och minnas.
Just nu bubblar jag av ett härligt välbefinnande, jag har sluppit alla cellgifter och har  klarat mig alldeles utmärkt.

Det blir så lätt att njuta av min glädje och livslust när jag inte längre behöver känna en sådan rädsla hela tiden. ....rädsla för att livet ska tas ifrån mig. I nästa fem låååånga år har jag kämpat mot cancern, kämpat mot biverkningar, mot rädslor,  och motgångar. Å det känns ibland overkligt när jag tänker tillbaka på alla olika stadier, behandlingar och svårigheter som jag och min familj gång efter gång har tvingats att bemöta.
Men nu äntligen känns det som att det är över och att jag nu ska få njuta utav ett friskt liv.
Det är svårt att bara tänka tanken " jag är fisk" ´helt ostört och utan en massa men eller kanske.
Men lika många gånger om dagen pustar jag ut och ler nöjt för mig själv, njuter av den lättnad som helt plötsligt satt vingar på min glädje.  Det går nog knappast beskriva i ord vilken oerhörd vinst det är att få leva i mindre oro och att få gotta sig i tanken "jag är frisk".  Det är amazing och wow på samma gång. Å det är det på så många sätt....inte bara att jag är frisk utan också att jag kan sudda ut oron i mina barns ögon. Tack gode Gud för det!

Det blir lite wow-effekter för  mig lite här och där nu....jag har återvänt till "mitt" älskade slott och arbetar nu en dag i veckan och njuter både av det vackra slottet och mina fina arbetskamrater. Det känns upplyftande och roligt att få lite annan input i livet.
På hästfronten har jag lagt i en extra växel både när det gäller min egna träning och mina olika hästprojekt.
Sommarens äventyr står på glänt och jag  tänker bara....
 " LIFE IS NICE"




2014/03/15

Härligt, härligt....livet snurrar på och det vackra vädret har gjort att jag har bubblat av energi. Tidigare i veckan har jag tränat min fina Mr Jake på att dra vagnen och vi har verkligen gjort stora framsteg. Han börjar faktiskt att bli en riktigt bra körhäst som känns trygg i trafiken. Jag är så glad att jag köpte min fina Jake så att jag får fortsätta att köra häst och vagn. Min gamla fina Bit´o var den finaste körhäst som man kunde önska sig och vi gjorde så många roliga uppdrag tillsammans och förhoppningsvis kommer Jake att fylla tomrummet efter honom.
Mr Jake

Med Floriana har jag mest tränat dressyr och även hon har skött sig på allra bästa sätt♥ Det har blivit långa dagar istallet med mycket ridning men det har oxå varit en del målning och fixande med sadelkammaren.
Jag är så tacksam och glad att jag har mina hästar och mitt stall det ger min så mycket glädje......och så mycket att göra.....:-)) så jag har helt inte tid att vara sjuk.
Jag känner ingenting utav behandlingen och de små såren i huvudet har helt läkt. Den nya medicinen som jag tar kunde ge en massa olika biverkningar men än så länge är det helt hanterbart å det är så skööönt!!!! .....jag hoppas att det inte blir någon förändring där u tan att jag får fortsätta att må så bra.
Min vackra Floriana



2014/03/12

Skört & vackert

Ibland så känns det overkligt även för mig själv då jag ska berätta om min resa och min kamp emot cancern för någon. Jag har nästan själv svårt att förstå hur jag har orkat att ta mig igenom alla besked, behandlingar och biverkningar....men när man är mitt uppe i allting så har man bara ett fokus och det är att ta sig igenom och att må så bra som möjligt under tiden.
Mitt fokus har nog varit rätt så tydligt hela tiden tror jag även om jag ibland tappat fotfästet och nästan dränkts av min rädsla och/eller sorg.
Jag minns så tydligt dagen då jag fick beskedet "du har bröstcancer"....världen domnade bort, hjärtat pumpade blodet så kraftigt så att det dunkade i mina öron och lungorna blev helt plötsligt alldeles för små för att tillgodose mig med syre. Rummets väggar omslöt mig och jag var förstelnad av skräck och fångad i mig själv......det var en hemsk dag på flera sätt. 
Hemsk för att jag den dagen fylldes av ångest, oro och rädsla för sjukdomen men oxå för hur det skulle drabba våra barn. Det var rena rama tortyren att behöva berätta något sådant hemskt för dom och se hur skräcken växte i deras ögon.

En vecka senare opererade de mig och jag minns då de tog bort bandaget efter operationen och jag fick se det långa ärret som löpte från mitten av bröstkorgen ända upp till armhålan....det såg ut som ett hajbett....men hur plågsamt det än var så satt jag en stund varje dagen framför spegeln och tränade min hjärna på att tycka om det långa ärret som ju trots allt räddat mitt liv.
Sedan kom nästa slag, cancern hade spridit sig till lymfan och till levern. Levern var hårt drabbad och jag sattes genast på cellgift....å efter bara fyra dagar började jag att tappa håret. En mycket obehaglig känsla att känna hur håret liksom bara dör och faller av. Jag ville bespara mig själv lidande och tog därför saken i egna händer. Med tårar som strömmade nerför mina kinder hämtade jag en sax och pressade den mot huvudet och började klippa....å efter ytterligare fyra dagar var jag helt flintskallig. Jag genomgick behandlingen och blev mirakulöst botad. Lyckan var nu lika ofantligt stor som sorgen hade varit vid beskedet.
Men så kom återfallen.....två hjärntumörer -strålning, angripna körtlar i magen- cellgift, tre hjärntumörer-strålning, återigen angripna körtlar i magen-cellgift och så nu "rester" av tidigare hjärntumörer med strålning.
Såklart så är det en känslomässig berg.och dalbana och jag tänker mycket och ofta.....ibland tänker jag med oro....men oftast med glädje♥ 
Å eftersom jag så ofta blir påmind om livets skörhet så har jag förmånen att kunna uppskatta det som jag förut kanske tog för givet.

2014/03/07

Vårkänslor

Det vårlika vädret med solens varma strålar får inte bara naturen till att blomma ut och fyllas med energi man blir ju själv upprymd och full av energi.
Å jag är så tacksam att jag inte har några större besvär eller biverkningar utav mina mediciner utan får till stor del fungera som "vanligt" och kan njuta av livet, solen och den kommande våren :-)

Det blir extra härligt och extra effektfullt med vårens framtåg om man tar sig tiden att stanna upp och se alla små blommor smyga upp ur marken och hur träden sakta pryder sig själva med sina gröna små blad. Å när man stannar upp kan man faktiskt bli riktigt överraskad av hur mycket fågelkvitter det är i luften.....ett vackert kvitter som man inte alltid tar sig tid att höra.

Men så har man ju inte tid att bara gå och titta eller lyssna till vårens framtag.....för mig innebär det även ett vårstäd i hemmet och i stallet.....och det är inget som jag klarar av över en dag.....men idag ska jag i alla fall komma en bit på vägen♥

2014/03/05

Igår fick jag svar på de blodprover som jag tog i måndags det visade att alla värden var normala. Så idag ska jag in till sjukhuset för att få behandling med Herceptin. Det är en typ av antikroppsbehandling som jag åker in och får var tredje vecka. Den behandlingen har jag stått på sedan 2009 och min kropp verkar att ha vant sig vid ämnet för till min stora förtjusning så har jag inga direkta biverkningar av den längre.
Det känns så lyxigt härligt då besöken på sjukhus och vårdcentral kan skäras ned. Jag har tidigare varit på sjukhuset en gång i veckan för behandling och på vårdcentralen en gång i veckan för provtagning. Nu har jag bara sjukhus/vårdcentral en gång var tredje vecka och det är så skööööönt.
Såklart så blir det ju några fler besök med provtagningar inför röntgen varannan eller var tredje månad och så har jag ultraljud på mitt hjärta var tredje månad men de besöken kommer jag nog att få göra en lång tid framöver tills de ser att min kropp blivit stabil och motståndskraftig.

I eftermiddag ska jag göra något som jag har längtat efter....jag ska sadla på Floriana och njuta av en lång och härlig skogsritt. Jag har inte varit på hästryggen sedan innan strålningen.
Jag hoppas att det blir en solig och vårlik eftermiddag.