Floriana, jag & Jake

Floriana, jag & Jake

2015/11/24

Kärlek & omtanke ger styrka

Hej kära blogg och de läsare som fortfarande finns kvar.
Det var länge sedan jag kände behov utav att skriva. Mina känslor och tankar började att rymmas inom mig och lusten av att dela med mig försvann. Oron och rädslan som jag levt i under så många år började långsamt men säkert släppa sitt kraftfulla grepp om mig.
Å jag började med största försiktighet att våga tro att jag var så frisk som jag kände mig.


Men det var alltför många gånger som jag hade fått känna av det obarmhärtig och osynliga strypkopplet som jag har burit runt min hals och som så många gånger hänsynslöst ryckt mig tillbaka. Min viljan att få bli fri och mitt mod att våga prova igen gjorde tillslut mitt koppel längre och längre. Å när rädslan för att ryckas tillbaka sakta försvinner infinner sig en obeskrivlig känsla av ro och lycka i kroppen....och jag började att våga slappna av och bara finnas.
Det var en lång mental resa att komma dit... att jag våga tro och lita på att jag var så frisk som jag kände mig. Jag hade vunnit tillbaka mitt mod att våga tro på att jag faktiskt var som pigg och frisk som jag kände mig. Å vilken underbar vinst det var!
Den känslan av att våga njuta av hur du känner dig är en fantastisk gåva som jag tidigare tog för givet.


Nu har mitt långa koppel åter igen blivit lite kortare. I torsdags förra veckan fick jag besked om att cancern återigen hade blommat upp. Det var ofattbart på så många sätt och vis...jag som kände/känner mig friskare än vad jag gjort på flera år.
De första minuterna efter beskedet satt jag bara och lät orden sakta sjunka in och min hjärna kämpade för att förstå den information som precis givits till mig. Efter en stund förvandlas det ofattbara till ett verkligt faktum och rädslan sprider sig fort igenom kroppen. Tankarna flyger runt i en kraftfull virvelvind där frågor, oro och skräck blandas om vart annat.
Kroppen fylls av en otäck känsla av maktlöshet och jag tvingar mig själv i att acceptera det som nyligen har sagt. Jag är så väl medveten att jag måste acceptera för att kunna gå vidare....hur svårt det än är. Jag samlar mig och tyglar min känslor för att göra det möjligt att ta in all information och ta del av den plan som läkarna nu planerat för mig.
Jag vet att jag måste acceptera planen för att kunna jobba tillsammans med den. Tungt...men jag vet att det är det som krävs. Å jag vet att jag är både stark och beslutsam och jag vet därför att jag klarar av det, hur tungt det än känns.


Det blev en helg med mycket tårar, tårar för att förlora känslan av trygghet, tårar för den smärta som nu flyttar in i mig och min familj.
Maktlösheten av att inte kunna skydda mina barn för den smärta och oro smärtar mig lika hårt som själva beskedet. Jag vill inget hellre än att ge dem trygghet och ro i sin vardag-
Men jag vet att vi är fantastiskt starka allihop och tillsammans kommer vi att ta oss igenom detta också.
Jag vill ge min fina underbara man en extra hyllning ...Tack för att du alltid står så tryggt vid min sida, för att du orkar att vara stark och för att du älskar mig villkorslöst.
Vi är varandras trygghet, varandras mod och varandras styrka.
Jag älskar dig så.


Nu har vår kamp börjat igen. I går fick jag ett nytt cellgift och det kändes bra mitt i allt det svåra. Jag vet att min kropp blir starkare av positiva tankar...så jag anstränger mig mitt yttersta för att ge mig just det...positiva tankar. Jag kommer aldrig att säga att det är lätt....men precis som alla andra jobb så är det inte alltid lätt men anstränger man sig så får man oftast en efterlängtad belöning.
Nu lägger jag allt mitt fokus på att hjälpa mig själv och att ge mig de bästa förutsättningarna som jag kan. Det innebär en väl genomtänkt kost, motion och att fylla min vardag med så många glädjestunder som jag bara kan.


Sänder en stor kram till min starka fantastiska familj och vänner - ni gör det så mycket lättare att orka. Jag önskar att alla som behöver ha en sådan ring utav kärlek och omtanke kring och runt  sig  också får det.



4 kommentarer:

  1. Du är såå otroligt fantastisk och ger alla andra så mycket energi <3 Du klarar detta också finaste vän <3 <3 <3

    SvaraRadera
  2. Du starka kvinna!
    Du kommer att ta dig igenom även den här prövningen, men man undrar varför just du ska behöva prövas så hårt och så ofta?
    Skickar dig styrka och massor av omtanke, och ber en extra bön om att du får må så bra som det bara går under behandlingen.
    Du finns ständigt i mina tankar ♥ Kram!

    SvaraRadera
  3. Älskade Millan, önskar så mkt att du fortsatt att skriva här....men nu är det försent tyvärr. Vila i frid <3 <3

    SvaraRadera
  4. Jag har så svårt att förstå varför du inte kunde få bli frisk....så som du kämpat och haft en sån livsglädje trots alla dina/era motgångar och prövningar :( Trots att vi inte känner varandra så väl så tänker jag på dig och din familj ofta...träffar dina föräldrar då och då eftersom vi är medlemmar i samma bilklubb. Sist jag träffade de gav jag de båda en lång och varm kram, det finns inga ord för vad jag känner. Livet är så fruktansvärt orättvist och grymt många gånger, men nu hoppas och tror jag att du har sluppit all smärta och ångest och bara har det lugnt och skönt. Synd bara att du inte fick det här på jorden istället...
    Vila i frid kära du <3 <3

    SvaraRadera