Skört & vackert

Ibland så känns det overkligt även för mig själv då jag ska berätta om min resa och min kamp emot cancern för någon. Jag har nästan själv svårt att förstå hur jag har orkat att ta mig igenom alla besked, behandlingar och biverkningar....men när man är mitt uppe i allting så har man bara ett fokus och det är att ta sig igenom och att må så bra som möjligt under tiden.

Mitt fokus har nog varit rätt så tydligt hela tiden tror jag även om jag ibland tappat fotfästet och nästan dränkts av min rädsla och/eller sorg.

Jag minns så tydligt dagen då jag fick beskedet "du har bröstcancer"....världen domnade bort, hjärtat pumpade blodet så kraftigt så att det dunkade i mina öron och lungorna blev helt plötsligt alldeles för små för att tillgodose mig med syre. Rummets väggar omslöt mig och jag var förstelnad av skräck och fångad i mig själv......det var en hemsk dag på flera sätt. 

Hemsk för att jag den dagen fylldes av ångest, oro och rädsla för sjukdomen men oxå för hur det skulle drabba våra barn. Det var rena rama tortyren att behöva berätta något sådant hemskt för dom och se hur skräcken växte i deras ögon.

En vecka senare opererade de mig och jag minns då de tog bort bandaget efter operationen och jag fick se det långa ärret som löpte från mitten av bröstkorgen ända upp till armhålan....det såg ut som ett hajbett....men hur plågsamt det än var så satt jag en stund varje dagen framför spegeln och tränade min hjärna på att tycka om det långa ärret som ju trots allt räddat mitt liv.

Sedan kom nästa slag, cancern hade spridit sig till lymfan och till levern. Levern var hårt drabbad och jag sattes genast på cellgift....å efter bara fyra dagar började jag att tappa håret. En mycket obehaglig känsla att känna hur håret liksom bara dör och faller av. Jag ville bespara mig själv lidande och tog därför saken i egna händer. Med tårar som strömmade nerför mina kinder hämtade jag en sax och pressade den mot huvudet och började klippa....å efter ytterligare fyra dagar var jag helt flintskallig. Jag genomgick behandlingen och blev mirakulöst botad. Lyckan var nu lika ofantligt stor som sorgen hade varit vid beskedet.

Men så kom återfallen.....två hjärntumörer -strålning, angripna körtlar i magen- cellgift, tre hjärntumörer-strålning, återigen angripna körtlar i magen-cellgift och så nu "rester" av tidigare hjärntumörer med strålning.

Såklart så är det en känslomässig berg.och dalbana och jag tänker mycket och ofta.....ibland tänker jag med oro....men oftast med glädje♥ 

Å eftersom jag så ofta blir påmind om livets skörhet så har jag förmånen att kunna uppskatta det som jag förut kanske tog för givet.