Overkligt men sant

Jag sitter vid köksbordet och tänker tillbaka på förra veckan.....det känns så overkligt och ändå så är det sant. Overkligt att jag kan minnas måndagen med sådan glädje och resten av veckan med sådan olust.

Bara några dagar innan min 40-årsdag fick jag beskedet att de misstänkta ärrbildningarna nu visade sig var rester av tidigare hjärntumörer. I brevet som skickats till mig läste jag att jag skulle läggas in om bara några dagar för att genomgå en Gammaknivsbehandling vilket är en typ av strålning mot huvudet.

Beskedet stal förstås lusten att fira min födelsedag. Nu fylldes jag istället av oro och ängslan å tårarna strömmade ner för kinderna. Jag kände inte för någonting.....jag kände mig bara väldigt liten och maktlös. Maktlös över den sorg och rädsla som sjukdomen gång efter gång utsätter mig, mina barn, min man, min familj och mina nära vänner med. 

När alla tårar har kommit och rädslan har lugnat sig så kommer alltid mitt förnuft ifatt mina känslor och jag bestämmer för att ta kommando över det som går. Det känns så lätt att skriva det i text.......men det är allt utom lätt....det är bara ett sätt att överleva. Hur skulle jag annars orka?.... sorgen och rädslan skulle besitta både mig och min familj om jag inte tog kommando. Istället så skapar jag en win-win situation där min glädje och mitt fokus framåt speglar av sig i mina barn, i min familj ....ja faktiskt stora delar av min omgivning.....och de i sin tur stärker och glädjer mig så oerhört mycket.

Jag bestämde för att sjukdomen inte skulle få stjäla min födelsedag......så det gjorde den inte heller. Jag hade en kanondag från morgon till kväll och jag minns den med ett stort leende.

Dagen efter styrde vi bilen mot Stockholm och Karolinska sjukhuset. Dags att få bort det sista "skräpet" som de tidigare hjärntumörerna lämnat efter sig. Å som jag har skrivit innan så blev min vistelse där lite tuffare än vad jag hade väntat mig, jag vet inte riktigt varför jag kände mig så skärrad.. ...men jag kände mig så mentalt och fysiskt  mörbultad då de rullade ut mig efter strålningen. ....å nu några dagar senare så känns allt så overkligt. Nu mår jag bra igen och som många gånger innan så sköljs jag över av tacksamhet och glädje för att livet får fortsätta♥