I skuggan av sig själv

Fastän min vistelse på Karolinska inte var så lång så hann jag ändå att längta hem. Hem till tryggheten, glädjen och vardagen. Allt blir så skrämmande påtagligt då man är inlagd på sjukhus...sjukdomen står självklart i centrum och till stor del så förlorar man sin identitet till sjukdomen och blir "hon med cancer" eller " hon med hjärntumörerna" istället för hon Camilla.
Men såklart så stötte jag även på personal som såg till hela patienten och inte bara till "problemet" eller "uppgiften". Jag vet inte om jag lyckas att förmedla den känslan som jag försöker förklara men kanske går det att säga att jag, Camilla, blir transparent och hjärntumörerna blir det som träder fram tydligast istället för tvärtom. Det är en märklig känsla att stå i skuggan av sig själv.....

På onokologen blir det såklart inte så för där är vi alla "likadana" och det blir lättare att åtskilja oss med namn. Å fastän sjukdomen är påtaglig i allra högsta grad där så är den i skuggan av oss.
Det är både sorgligt och smärtsamt att ordet cancer är så starkt att det ofta och lätt kan stjäla ens identitet. Å hur mycket jag än förstår att det kan bli så, så är det inte mindre smärtsamt eller frustrerande för det.

Till viss del så vänjer man sig dock, jag minns så väl min första sommar (2010)efter jag fått den första cancerdiagnosen (sep 2009) Jag bubblade av entusiasm över att få träffa vänner från arbetslivet som jag inte haft kontakt med sedan mitt insjuknande. Förväntansfull och glad gick jag till tillställningen och var till en början lyckligt ovetande om att sjukdomen tagit min identitet och gjort mig osynlig.
Inget konstigt alls egentligen jag var ju totalt förändrad.....det långa håret var borta och både mitt ansikte och min kropp var uppsvällt av kortison.
Jag log och hejade på vänner som nu nickade och log fundersamt tillbaka mot mig. De första mötena gick jag fram med frasen "du känner inte igen mig va?" å då kommer reaktionen och jag fanns igen. Men det blev alldeles för tröttsamt så det slutade med att jag gick därifrån.
Jag vande mig vid att bli osynlig och hälsade inte längre på ytliga bekanta eftersom jag var övertygad om att jag bara satte griller i deras huvuden och att de inte skulle känna igen mig ändå. Men så slutade jag med kortisonet och håret växte ut igen och då kom överraskningen åt andra hållet.....folk hälsade helt oväntat på mig och jag var inte längre osynlig.

Ibland har det faktiskt varit svårt till och med för mig att se förbi sjukdomens ansikte.....det finns många tillfällen då jag gråtit framför spegeln...ledsen för att jag inte känner igen mig själv. Men hur jag än har sett ut eller hur jag än har känt mig så har jag aldrig gömt mig.....jag har hela tiden varit fast besluten om att varken utseende eller sjukdom ska hindra mig....jag är alltid jag i vilken skepnad jag än visar mig.