Floriana, jag & Jake

Floriana, jag & Jake

2012/08/04

Jag tror på mig!

Det känns lite konstigt att jag varit ifrån bloggen så länge. Lusten till att skriva har definitivt funnits där men svullnaden i mitt huvud har gjort det alldeles för svårt att se tangenterna ordentligt och att kunna läsa vad jag själv har skrivit. Men nu.....äntligen så börjar bokstäverna att träda fram och jag kan läsa i alla fall korta stunder och vid koncentration.
Det blev ett omvälvande besök på Linköping den här gången......allt blev så verkligt.....allt blev så påtagligt......nu satt jag där igen....ett år senare och skulle gå igenom samma sak en gång till.....
En sida av en känner bara en stor sorg över att man står på rutan ett igen efter den fight som man ändå tagit sig igenom......medan den andra sidan känner en viss trygghet i att man vet vad som förväntas och vad som krävs utav en. Å visst måste ändå vara så att jag hela tiden kommer närmre och närmre mitt mål......jag kan bara inte tro något annat än det.

Ingenting kan ta bort all den oro och alla de tankar som man dagligen får brottas med....men kan ha lycka att hitta en form av trygghet och förtroende i läkarvården som tillåter än att fokusera på uppgiften och bara våga låta sig "ledas" av proffsen och på sätt skaffa sig ett litet vilorum i all sin oro....ett vilorum där du inte behöver hålla i taktpinnen utan du kan skönt vila i den plan som läggs upp framför dig....sen är det bara upp till mig att följa, att fokusera och att våga ha förtroende för den plan som läggs fram.
Den gången kändes det tyvärr som att det var flera som höll i taktpinnen och de hade dessutom olika budskap......vilket gjorde att min trygghet sakta kröp åt sidan......och istället fylls kroppen med oro och misstänksamhet. Å plötsligt så befann mig i ett läge som hade varit lätt att undvika om allt hade gjorts enligt planerna.....men någonting gjorde att jag föll utanför planen och blev tvungen att ta konsekvenserna för det innan jag låg i rätt spår igen. Såklart att det skapar en misstro då de säger att kortison är nödvändigt vid en sådan hög strålning för att dämpa svullnaden i hjärnan och jag skall sättas på det efter första behandling.....men trots påpekande från mig så nöjer man sig med att bara sätta i panodil och tror att jag skall fixa det ändå.  Å trots att påpekade en grym huvudvärk och synbortfall så sattes ändå ingen kortison in......inte förrän smärtan var så stor att den blev outhärdig och de misstänkte en hjärnblödning.......som istället visade sig vara en enorm svullnad. Såklart så naggade detta på mitt förtroene, jag blev så ledsen och så besviken att att någon hade missat detta. Samtidigt så visste att det var det mest ohälsosamma som jag kan utsätta mig själv för....att känna denna misstro....å då fanns inget annat val än att orka konfrontera problemet.....det var svårt men det var oxå nödvändigt......och i slutändan värt vartenda liten ansträngning. .....för jag orkar inte att hålla i taktpinnen själv, jag vill känna tillit och förtroende för de läkare som försöker att hjälpa mig. Att få känna trygghet ger en så mycket ny kraft att orka fortsätta framåt.
Så nu har jag valt att tänka så här......kanske var det någon mening med alltihop.....kanske behövde jag en paus i behandling......Nu är jag på bättringsväg igen och jag härliga planer för framtiden.....en framtid som jag så starkt tro på!!!
Att våga tro på sig själv och på sin framtid är nog den största gåvan man kan få.

4 kommentarer:

  1. Håller tummarna hårt för dig och din familj! Många kramar Åsa

    SvaraRadera
  2. Som "medsjuk" kommer jag ihåg alla olika bud som kom. Man visste ibland inte vilket ben man skulle stå på eller vem man skulle lita på.
    Att "bara" vara sjuk är ju det man vill, bli omhändtagen av dom som vet...
    Inte behöva ifrågasätta eller behöva strida för att bevisa det som man vet bäst.
    Jag hoppas att du kan känna tillit igen och koncentrera dig på vad du kan bäst....att bli frisk!

    Stor kram

    SvaraRadera
  3. Och VI tror på dej!!! Man kan faktiskt inte göra något annat!! Det är bara helt självklart att det ska gå bra!!! KRAAAAAAAM!

    SvaraRadera
  4. Självklart ska du och alla andra tro på dig!!

    Tyvärr är det dock så att om inte du eller någon annan runt dig håller koll är risken stor att du inte får den bästa behandling som går att få. Den finns t ex kanske inte i ditt landsting. Eller så är just den behandlingen så dyr att den som inte frågar efter den.. får den inte. Så ska naturligtvis inte sjukvård se ut. Men i verkligheten fungerar det så.

    Jag snarare beundrar dig för att du har modet att lägga ditt liv i händerna på läkare som ger olika besked och inte verkar veta in eller ut. Men, vad har du för val...

    Stort lycka till nu!!

    / Kärran

    SvaraRadera