En härlig gåva/tro till mig själv.....

Det är ju så självklart att allt ställs på sin spets....och att allt ifrågasätts..... och att ingenting  längre kan tas för givet....från och med det ögonblicket som det första cancerbeskedet kom.....
Livet tog sig en helt annan vändning och allting blir så på riktigt, alla känslor är så kraftfulla och alla tankar är så ärliga,  så avskalade...å så sanningsenliga och raka.......både åt det ljusa och det mörka hållet.
Mina referensramar på såväl lycka som sorg nådde en helt annan dimension. Å jag tvingades att göra en ganska intressant resan inom mig själv....jag blev tvungen att möta mina största rädslor, jag blev tvungen att ta reda på precis alla svagheter och jag blev tvungen att plocka fram alla styrkor och förmågor som gör mig till precis den som jag är. Jag blev tvungen att bli helt medveten om hela mig, mina känslor, mina värderingar, min tro......min oro och min trygghet.
Någonstans på vägen gjorde jag ett val, ett löfte till mig själv att orka kämpa, att välja att se det positiva, att välja att fokusera på allt det fina och det positiva och beslutsamt ta mig igenom det jobbiga.
Men hur positivt man än försöker att vara inför framtiden så har ju ändå tankarna funnits där.....tankar om hur allt skall ryckas ifrån en....å man kanske aktar sig lite för att planera för långt......samtidigt som drömmarna lätt sätter in och förgyller ens tanke....
Å i tisdags förra veckan hände något alldeles konstigt, jag låg i soffan hemma och mådde lite sådär efter min strålning i Linköping....var ute på hästnet och tittade lite efter någon lämplig körhäst som jag skulle kunna ersätta min gamla trotjänare med....Jag har haft min gamla Bitó i över 25 år, en riktig sagohäst som jag har fått dela så många stunder med, vi har kört många bröllop, studenter, parader och deltagit i många roliga evenemang.....men de senaste åren har han gått i en välförtjänt pension precis på det sätt som han förtjänar. Såklart så har jag velat skaffa en ny trotjänare att jobba vidare med.......men kan man göra det när man är sjuk?!
I tisdags blev det som det självklaraste i världen, där på nätet var hästen som var menad till mig!!!
Det fanns inte en tillstymmelse till tvivel....allt bara kändes självklart. Jag ringde upp och fick svaret att han redan var tingad och skulle hämtas till helgen......jag kunde inte riktigt förstå.....va lustigt...jag som bara fick en sådan stark känsla.....som jag tror varken jag eller någon annan någonsin kommer att förstå.
Men för mig var det verkligen så konstigt att jag säger till ägaren "så konstigt, jag kände att den här hästen hörde hemma hos mig....skulle de bli någon förändring så kontakta mig"
Jag aldrig ens själv att förstå hur det kunde kännas så självklart....men känslan sa mig att är det meningen att han ska till dig så kommer det att ske.......och det skedde. Mötet med Jake, som hästen heter blev som förväntat och i morgon kör vi den långa vägen hem tillsammans och ser fram emot många härliga stunder tillsammans. Det känns så häftigt och livsbejakande på något vis att jag bara vågar gå och göra en sådan här sak......köpa mig en häst för att bygga framtid med...
Men allt känns bara så självklart rätt.....så nu tänker jag bara njuta av den härliga känslan som fyller min kropp och lära känna Jake.