Ovissheten kan skapa en tornado

På insidan har det härjat en oregerlig storm. En storm av oro, av  av tankar och av ovisshet. En storm som har varit så påtaglig och skrämmande. Å hur positiv jag än har försökt att vara så har mina tankar plågat mig med alla "tänk om- tankar". Å det blir så svårt att bara skaka av sig dom.....det är ändå på riktigt......jag har en allvarlig sjukdom.....å mina värsta tankar är ett riktigt hot.....Varje dag har inneburit en utmaning med att lyckas tygla stormen med alla dess känslor och tankar från att bilda en tornado......en tornado som jag vet helt och hållet skulle kunna sluka mig. Å ibland så är det så otroligt utmattade att behöva vara så tapper hela tiden. Det krävs till och mod till att våga känna sig lycklig.....

Men som tur är...så är jag envis, viljestark och positiv i grunden.... och jag har ju en viss vana i att hålla i tömmarna och tygla det som för tillfället kan uppfattas som oregerligt. Är man bara beslutsam, arbetsvillig och tålmodig så brukar man kunna lugna även den vildaste "stormen".....

Å det fungerade även denna gången.....stormen har stilla sig och jag börjar att känna någon form att lugn och tillfredsställelse i kroppen. Jag har fått svar på många utav mina "tänk om-tankar" och viktigast av allt så behöver jag inte längre "hänga i luften" och vänta på en behandlingstid....för nu har jag fått den.....så nu har jag äntligen en plan att följa....

Det kommer att bli samma procedur som förra gången....först får jag (nästa vecka) åka upp till Linköping för att göra en form för överkäken som sedan ska allt förberedas och fixas med så själva strålbehandlingen sätter igång först en och en halv vecka efter det.

Först så tyckte jag att det kändes helt obarmhärtigt att låta mig gå och våndas så länge innan jag skulle få vård......men nu har jag bestämt för att inte ödsla mer energi på det utan försöker istället att räkna ner dagarna med gott mod....och jag hoppas och ber för att jag inte skall hinna att få någon otäcka symtom innan jag är under behandling.

Nu är jag i alla fall tacksam över att ha en plan, att jag har en tid och att jag har en strategi. Nu ska jag bara "boosta" kroppen och tanken med så mycket må-bra hormoner som möjligt.....å det går faktiskt ganska bra även om min oro såklart inte helt kan blåsas bort.

Men tack vare alla mina helt fantastiska vänner och min goa familj så orkar jag att kämpa vidare.

Jag hoppas att ni alla vet hur mycket ni betyder för mig.....jag hade aldrig orkat vara så stark utan er.

Kraaam Milla