Jag håller mitt löfte...

Det är helt plötsligt svårt att skriva....känslorna är så många och så stora.....å på så många olika sätt......Jag vet inte i vilken ende jag skall börja.....ska jag skriva om hoppet och viljan eller ska jag skriva om den förtvivlan och rädsla som jag känner.....
Det var oerhört tufft och nedbrytande att ta emot beskedet om en misstänkt tumör på hjärnhinnan....jag som mådde så fantastiskt bra...jag som äntligen skulle få vara frisk...
Å det chockade nog oss alla.....för jag har inte haft några som helst symtom....men jag kände att jag inte ville lämna något åt slumpen och begärde därför att få mitt huvud röntgat.....å kanske blev det min räddning....
Men det hemska blev ännu hemskare....å det känns som att bli känslomässigt torterad när man tror att det värsta redan har hänt och det ändå bara fortsätter att bli värre....
Den misstänkta tumören satt inte på hjärnhinnan utan strax innanför.....och den hade sällskap av två  andra tumörer.
Hur ska jag någonsin igen kunna förlita mig på en CT-röntgen?!? MR-röntgen skulle ju bara visa vad det var för typ av tumör och var exakt den satt......istället så hittar den inte en utan två till tumörer....
Om CT-röntgen nu kan missa två tumörer.....hur säker är då den undersökningen?! Min osäkerhet och min okunskap sätter skräck i mina tankar....å det krävs bara mera och mera mod till att våga lita på saker och ting.
Men en sak vet jag, jag vill överleva och därför så måste (och vill) jag välja att se det ljusa i det hela.....det mörka går inte att välja bort...det bara finns där ändå och håller mig i ett smärtsamt järngrepp....jag får hela tiden kämpa för min frihet, för mitt lugn och för min glädje....och för att orka kämpa vidare så måste jag ge mig själv lite "belöning" på vägen....genom att välja att se det som ändå är positivt i det hela.

Det var ju tur att de upptäcktes i tid och att det finns behandling att få. Å eftersom jag inte känt av några symtom alls och känt mig frisk som en nötkärna så vet jag ju att det är prognosen och endast den som får mig att må dåligt nu.....å tro mig...det är inte helt lätt att bortse från den, men det går om man verkligen vill...åtminstone för små stunder i taget.....men då måste din vilja och din beslutsamhet måste vara 100%....och lyckos mig så är min vilja och beslutsamhet 100-procentig......även om jag ibland slås ner av min förtvivlan.......så är det viktigaste ändå att jag orkar, vill och kan resa på mig igen.
Nu är jag fokuserad på mitt mål att bli frisk igen, jag tar en dag i taget och fyller den med så mycket gott jag bara förmår. Men visst kommer mina tårar fram lite då och då, och mina tankar kan lätt försätt mig i skräck och jag kan ibland känna mig helt utmattad, ledsen och helt förkrossad..... men så minns jag att jag bestämde mig en gång för länge sedan att jag skulle göra allt för att hjälpa mig själv......och jag menade verkligen allvar....
Så med bästa förmåga ersätter jag dessa dystra, tunga och mörka känslor med Vilja, Styrka, Rörelse och Glädje.