Att vilja är livsviktigt

Först så blir man bara vettskrämd, ledsen och förkrossad......förkrossad av sorg, av smärta och av maktlöshet.... för att sedan nästan bli helt förstelnad av skräck. Å just då i det stadiet så förmår jag inte att göra någonting mer än att gråta och sörja. 

Jag gråter för allt som jag kan förlora och jag gråter för all den oro som jag utsätter mina barn, min man och min familj för.....å jag gråter för att jag återigen tvingas att göra den där tuffa resan och hantera alla de svårigheter som den för med sig.

Jag gråter över min förlust av lycka, frihet och trygghet..........å jag gråter för att jag återigen tvingas in i rädsla, fångenskap och oro.

Men så plötsligt så kommer orken och viljan tillbaka, orken att styra mina tankar och viljan att göra situationen så bra som möjligt för mig och för min familj. .....sorgen och rädslan är fortfarande lika stor men jag väljer att leva i nuet och jag väljer att tänka positivt.

Det är verkligen inte så lätt som det kanske låter.....och jag lyckas inte hela tiden....såklart......vinsten ligger i att jag försöker och att jag har viljan att försöka.

Då reser jag mig upp och borstar av mig å så fortsätter jag med mitt liv. Å nu sitter jag här med ett litet segervisst leende och tittar tillbaka på min helg och kan konstatera att den innehållit både ridskola, shopping, hästtävling och kalas där alla nämnda ting bjudit på trevliga och glada stunder.

I morgon är det dags för magnet-röntgen, det känns både skönt och läskigt, skönt för att jag slipper att gå och vänta och läskigt för att det innebär ytterligare ett besked som skall tas emot.

Jag tror aldrig att jag kommer att kunna sätta ord på den ofantliga ångest som fyller mig då jag ska gå in till läkaren för att ta emot besked.....där känns det alltid som det är svart eller vitt och känslorna blir lika överväldigande åt båda håll....