När svullnaden lägger sig...lägger sig även oron...

Igår förmiddags var Nicke och jag ute ock åkte en liten tur med bilen....å plötsligt så upptäcker jag att jag bara kan läsa slutet på alla skyltar som vi kör förbi. När jag tittar på Niclas så ser jag stundtals bara halva ansiktet. Å fastän det rusar upp en står oros-storm inom mig så försöker jag att behålla lugnet. Det var ju ändå en biverkan som de hade nämnt för mig innan.....så jag måste ju anta att läget är under kontroll......hur obehagligt jag än upplever det. För att undvika att krocka med människor eller såväl väggar på min vänstra sida använder jag Nicke som min ledsagare :))Vi beger upp till strålet som vanligt och jag fick min behandling.....men jag kände genast av ett större tryck i huvudet då jag satte mig upp på britsen när behandlingen var över...så jag frågade efter betapred men blev ombedd att avvakta och först försöka häva värken med panodil. Så vi åkte tillbaka till patienthotellet och jag tog två panodil och hoppades att värken skulle avta.....Jag tog kontakt med sjukhuset och försäkrade mig om vart jag skulle vända mig om klockan blev efter 16 och jag fortfarande inte kände någon förbättring. Jag kände mig lite lugnare då jag fått svar på mina frågor och när jag visste hur jag skulle agera om jag skulle bli tvungen att söka hjälp.
Å min vetskap gav snart utdelningen...för lite senare på kvällen begav vi oss till sjukhuset och utan tveksamheter tryckte vi upp oss till rätt avdelning och fick den hjälp och trygghet som vi båda så väl behövde. Vid det här laget hade jag så ont i huvudet att jag hade svårt att lyfta ögonlocken...och varje steg, varje förändring orsakade en explosions-liknande smärta i huvudet......å en ångest och rädsla som fyllde mig från topp till tå...Men jag kunde inte tillåta mig att gråta....det skulle göra alldeles för ont....jag ville inte ens prata eller titta i onödan....jag bara fanns där och hoppades att andra skulle ta hand om mig.
Jag skickades ned till röntgen för att utesluta en hjärnblödning och till min stora lycka så var det inte det....utan en stor svullnad som uppstått i samband med strålningen. Ett område hade en svullnad stor som en tennisboll och så lite mindre svullnader lite här och där. Mellan de båda hjärnhalvorna går den sk medel-linjen och röntgen-bilden visade att svullnaden hade pressat undan den ena hjänhalvan och på så vis bildades detta enorma tryck som jag led utav.
Till slut fick jag mitt efterlängtade kortison, detta läkemedel som jag känner sådan hat-kärlek till......men igår var det nog bara kärlek...
Vi tre på natten kände jag äntligen hur trycket var borta och hur glädjen och lugnet spred sig i kroppen. Det var som dag och natt att gemföra mitt mående med kvällen innan. Läkare sa till mig att äta lite frukost och sedan efter min behandling kunde jag återvända till patienthotellet igen. Lycka!
Men det varade tyvärr inte så länge, för i ögonblicket jag reste mig upp igen så kom det otäcka trycket tillbaka och efter att jag tuggat i mig en smörgås så var värken tillbaka med en dunkande smärta och det kändes som att jag var tillbaka på ruta ett. Jag blev jätterädd......varför verkade inte kortisonet????
En högre dos sattes in och vid femtiden började jag känna mig piggare igen...Härligt, härligt.
Men jag är sparsam med att äta...vill undvika att tugga och prata....och låter därför min käke och mitt huvud få vila lite. Min underbara Niclas nöjer sig med en kommunikation som bara ge korta svar tillbaka.....men han ser lika nöjd ut ändå....
Min behandling ställdes in idag....men det känns faktiskt bara bra...för jag hade aldrig klarat av att genomgå den idag. Nu hoppas jag och ber för att allt har vänt och att behandlingen kan fullföljas.
Tack alla ni underbara vänner som hör av er på olika vis, ni stärker mig och ger mig en extra dos med endorfiner för jag kan inte hålla tillbaka mitt leende på läpparna då jag får era meddelande.:)) Tack för att ni finns!!!