Fastskruvad & blickstilla

Det är så många dagar och så många timmar som jag har kämpat för att hålla ihop. Kämpat för att rädslan och oron inte ska få ta överhand. Kämpat med att hålla humöret uppe och med att hålla alla tankar i schack. ....Varje liten händelse eller känsla har analyserats till minsta detalj och har krävt ett visst mod av mig för att våga nochalera dem. Sådana alldagliga saker som att råka snubbla på en sten, eller att ha huvudvärk innan åskan kommer, eller känna sig orkeslös en dag, eller höra ett pip i örat, att glömma saker, att bli yr när man hastigt reser sig upp eller att se ett ljus som plötsligt ändrar sig, tex när någon tar kort och använder blixten....eller kanske ett halvdant ljusrör som håller på att ge upp......då fylls min kropp av skräck och jag blir nästan förstelnad innan jag blir övertygad att det inte var i mitt huvud som det blinkade utan att det var på riktigt....
Jaaa, listan kan göras oändligt lång över alla de småsaker som sätter skräck och kroppen och sprätt på tankarna....
Därför känns det nu så skönt att äntligen vara i gång med min behandling, att det äntligen görs någonting för att utrota de där små fula tumörerna.
Men fastän att jag hade längtat så efter att få sätta igång så var jag väldigt orolig igår när jag satt i bilen på väg till Linköping. Nu skulle ju ändå något bra hända....jag skulle börja min behandling.....men först skulle det bli ett möte med läkaren och det kan innebära vad som helst.....även om min logiska tanke säger mig att vi bara skall gå igenom behandlingsmetoden......så sitter jag ändå och är livrädd för att läkaren sa komma med obehagliga nyheter......å det skapar en ofantlig ångest.

Som tur är hade min logiska tanke rätt den här gången. Jag fick information om hur det skulle gå till och sedan satte behandlingen igång. Jag började med att klökas så kraftigt så att jag fick rycka ut tand-och gomavgjutningen ur munnen med än gång. Jag bad om några minuter för att samla mig och när jag väl hittade mitt inre lugn och mitt fokus var på plats så försökte vi på nytt......å allt gick jättebra. Jag låg fastskruvad och blickstilla i över femtio minuter.....å jag kände mig så otroligt nöjd och lättad då de skruvade loss mig igen. Nu var den första och längsta behandling bakom mig....nu är det bara fyra kvar.
Eftermiddagen bjöd på lite huvudvärk och oro.....men allt gick ändå kanon.
Framåt kvällen började jag att må bättre och bättre och i takt med att huvudvärken släppte så blev oron mindre och mindre för att tillslut ersättas av en känsla av lugn och en överväldigade känsla av glädje....en glädje för att inget otäckt hände och för att jag fick känna att jag mådde bra.