Nu sitter jag här igen.....med söndergråtna ögon och med ett hjärta som värker av sorg och förtvivlan....
Beskedet som jag fick idag chockade nog oss alla.....mage & lungor helt okej......men nu ser man något på hjärnhinnan.....å misstänker att detta är en tumör. Nu väntar magnet-röntgen och strålning i Linköping....igen.
Jag kan inte sluta gråta för all den oro och smärta som mina älskade barn tvingas gå igenom gång efter gång....jag önskar sååå att de skulle slippa det nu.....å äntligen få slappna av och våga lita på att mamma är frisk.....jag gråter egentligen för hela min familj och mina nära vänner för att jag ständigt utsätter dem för sorg och oro.....och så gråter jag förstås för min egna situation. Det känns så tungt och skrämmande att gå in i allt det där igen...jag vet alltför väl vilken tuff resa det kommer att bli......men här sitter jag igen utav val......jag måste ta mig igenom igen. Jag kan inte hjälpa än att undra om jag någonsin kommer få tryggheten tillbaka i mitt liv....kommer jag någonsin mer få vara frisk i mer än tre månader??!!!

Jag ska göra allt jag kan för att vara stark och positiv.......för jag kan göra vad som helst för mina barn, för mig själv och för min familj. Men just nu känns det bara så svårt....å så tungt. Sorgen får inte rum i kroppen, mitt hjärta värker och tårarna kan inte sluta att falla.......å mina tankar plågar mig med allt det värsta tänkbara.
Men det känns säkert bättre i morgon.