I dag är det elva dagar sedan som jag gjorde min röntgen av lungor, buk och hjärna. Det är elva dagar med en ständig oro och en lång väntan.....en väntan som både är fasansfull och på ett sätt den enda trygghet som jag har...
Det är inget annat än fruktansvärt att sakta gå och räkna ner dagarna tills beskedet skall lämnas. Det ger min hjärna och min oro alldeles för mycket tid att stressa upp mig inför olika scenarion. Tankarna finns där hela tiden....ibland som tunna sommarmoln och ibland som det mörkaste och största åskmoln....
När de tunna sommarmolnen är framme har jag kraft nog att bemästra min oro och fortsätta med mitt liv....men när åskmolnet tränger sig fram så är det svårt att känna sig annat än vettskrämd...
Som alltid är det med en massiv och tung ångest som jag ska ta mig in till sjukhuset, tvinga mig upp för trapporna, slå mig ner på en stol i väntrummet och oroligt börja försöka läsa av ansiktsuttrycken i sköterskornas ansikte........för att sedan höra mitt namn bli uppkallat.....tappert skall jag då resa mig upp och kliva in i rummet för att se om blixten obarmhärtig slå ner på mig eller om solen skall spricka upp bakom molnen...
Jag önskar så starkt att jag skall få fortsätta att vara frisk.