Sista cellgiftsdosen är tagen & vägen tillbaka kan börja på riktigt!

Jag saknar min blogg....men jag vet ändå inte riktigt vad jag ska skriva om.....jag har liksom inte själv riktigt landat ännu. Ena stunden rullar livet på och jag njuter av varje sekund och i nästa stund griper ovissheten och det där otäcka hotet tag i mig. Å hur ologiskt det än kan tyckas vara så är jag nu i ett läge där allt, å då menar jag verkligen allt, måste kännas helt tipp topp för att oron inte ska gripa tag om mig.
Tröttheten som kanske helt naturligt kommer efter en heldags påtande i trädgården är inte längre självklart för mig att det bara är vanlig trötthet.....det gör mig faktiskt vettskrämd på insidan och tankar irrar snabbt iväg på "tänk om".....det är en ständig och daglig kamp att försöka våga tro på mitt förnuft och inte låta mina orostankar få ta överhand.
Å så i  nästa sekund, när som helst i vardagen, så kan jag överraska mig själv med en sådan där överväldigande må-bra-känsla som skapar glädjetårar i ögonen och ett brett leende på läpparna. För det är så häftigt att vara fri från sjukdomen och det är så häftigt att vara här....tillsammans med mina barn och min familj. Å det är oxå underbart befriande att jag i alla fall i vissa tillfällen har börjat planera in saker längre fram.....utan att ifrågasätta om det går eller hur jag mår då....jag helt enkelt räknar med att det går utan att ens tänka någon annan tanke........å det kan jag säga var väldigt, väldigt länge sedan som jag kunde tänka och planera så fritt.......å även om det ännu inte är ofta som det inträffar så är obeskrivligt härligt när man upptäcker att det har inträffat:))
Jag vet att min kropp såväl behöver och förtjänar att få landa i lite mer trygghetskänsla och jag tänker därför att upp kontakten med min psykolog igen. Hon är fantastisk på många sätt och vis men mest är jag fascinerad av att hon alltid lyckas locka fram det starkaste inom mig, hon får mig att hitta mina egna lösningar och hon hjälper mig att hålla mig mera konkret och att hålla mig mer till fakta och inte låta tankarna skena iväg på sånt som kanske kan va eller bli. Jag känner lite varje gång då vi jobbar tillsammans att jag går in i någon form att projektarbete där jag måste ta ansvar och leda arbetet framåt efter den planen vi har.... å det gör det faktiskt omöjligt för mig att stå kvar och trampa i samma ruta. Jag ser alltid till att jag kommer närmre mitt mål. Å det kanske är just det....man kan inte bara tänka att man ska uppnå något man måste hela tiden vara målmedveten och villig att jobba för det.

I går var jag och fick min sista cellgiftsdos !!!!:))) Å detta ska vi fira med att åka till underbara Provence om några dagar. Vi ska bo på en 200 år gammal vingård, lyssna på fransk musik, njuta av landskapet och såklart cykla mellan vingårdarna redo att provsmaka och kanske avnjuter vi en och annan baugette. Vi tror och hoppas att det kommer att bli helt underbart och om tid och lust finns så planerar jag att skriva en liten resedagbok under resan.

"Vive la France!"