Gädjetårar med försiktighet

Jag har....och kanske är ännu.....varit oförmögen att förvandla mina tankar till text. De har blivit så fladdriga och ombytliga att jag ibland själv inte vet vad jag känner...
Såklart så är jag mest av allt överlycklig och tacksam över att jag har vunnit kampen.
Men kampen har varit så lång och så hård och den har satt sina spår. All rädsla och all oro sitter kvar likt ett ärr på kroppen.....fastän det största ärret kanske finns i mina tankar och i mina känslor. Å jag får nog vara glad om ärren bleknar.....för jag tror inte att de någonsin helt försvinner.
Å fastan jag är överlycklig, bubblande glad och obeskrivligt tacksam för att jag är frisk så kan ändå rädslan och oron sätta sitt grepp om mig. Det är faktiskt lika underbart som skrämmande att må så där gott.....underbart för att man får må bra.....å skrämmande för att man då får så mycket att förlora......

Kanske kommer vardagen tillbaka till mig då jag tar saker och ting för givet eller ser det som självklart......men jag hoppas faktiskt inte det....för de fantastiskt att kunna uppskatta och känna sådan tacksamhet för så mycket som jag gör nu. Det är små saker och det är stora saker.....men jag ser dem och tänker på dem och det gör att jag får glädjas åt sådan saker som jag tidigare inte ens tänkte på eller reflekterade över.  Å nu så ger dessa saker mig glädjetårar varje dag.