Ett skrämmande stup eller en fantastisk utsikt

Bloggen stannade upp för några dagar......men det gjorde inte jag.....Det var i början av förra veckan som det inträffade något fel på min blogg, jag kunde logga in men jag kunde inte skriva eller använda några andra kommandon....sidan var helt enkelt låst för ändringar. ...å det "satt i" i flera dagar. Å när det väl släppte var jag för upptagen med livet :)) ...men nu är jag tillbaka.
I torsdags förra veckan åkte Elisia och jag, tillsammans med ridklubben, till Göteborg Horse Show. Vi var sååå glada över att vi kom iväg....jag hade känt mig lite orolig för att vi skulle behöva avboka oss pga min hälsa.....men jag mådde toppen och vi kom iväg och vi hade jättekul!! Å det var en bubblande känsla av förnöjsamhet som fyllde min kropp då vi satte oss på bussen för att åka hem igen....nöjd för att jag hade kunnat ge Elisia denna upplevelse och glad för att jag orkade vara med hela tiden....och att allt gick som det skulle.
I måndags var det dags för röntgen igen....å mina orostankar och min rädsla får återigen ett större spelrum.
Å fastän jag tror och hoppas på ett positivt besked så skakar min kropp på insidan....den skakar av rädsla för att förlora den friska och glada känslan som nu finns där inne.
Å jag kan fortfarande njuta av den känslan men jag förbereder mig hela tiden på dagen för beskedet. Det är en sådan ofattbar ångest i det....
Jag vet hur tung den morgonen är då det är dags att åka in för att få besked. Man är fylld av hopp och tro och samtidigt så är man fullkomligt vettsskrämd. Frivilligt ska man sedan sätta sig i bilen och åka in till sjukhuset....å fastän hela din kropp vill vända tillbaka till det ovissa och till det som för tillfället känns som trygghet så tvingar man sig själv att gå upp till väntrummet för att vänta på att bli inkallad till läkaren. Å medans du sitter där, rusar dina tankar, pulsen slår snabbare och illamåendet kommer smygande. Du försöker desperat att läsa av ansiktsuttrycken i förbipasserande sköterskor och läkare samtidigt som du försöker skärma av dig från den "allmäna världen" för att helt träda in i din egna värld....Men så plötsligt ropas ditt namn upp och då är det din tur att gå fram till klippans kant (läkarens rum) för att se om du blir knuffad utför så att du faller handlöst eller om du får står kvar men hotas att knuffas ner.....eller bäst av allt så behöver du inte tänka på klippans kant utan njuter bara av den fina utsikten.
Du vet att varje steg in till läkarens rum är ett steg närmre fullständig lycka eller en intensivt värkande sorg.
Så nu gör jag mitt yttersta till att fylla mina dagar med "go-saker", jag njuter av att jag känner mig frisk och jag hoppas och ber för att jag ska kunna se utsikten vid klippans kant.