Järnklo & livslust

Ibland så tänker jag mer på det....och ibland så tänker jag mindre på det.....det enormt starka järngrepp som sjukdomen håller mig fast i. Det känns som att vara tillfångatagen i en stor och otäck järnklo, en järnklo som ibland knyter sig runt mig och gör utrymmet otäckt och sorgset.....å i bland så öppnar den sig.. Å för att kunna öppna upp den slutna klon måste jag vara positiv och glad.....jag måste våga tro på en bra framtid....för när jag gör det,då glider klorna sakta isär å jag kan skymta "det vanliga livet" där utanför. Å då kan jag till och med få vara med att leva "det vanliga livet".......fast inifrån min järnklo.
Jag försöker att inte fokusera på klorna runt mig, eller på buren som jag befinner mig i......stället så har jag lärt mig att leva med dem och jag försöker att se emellan varje klo istället för rakt på dem.
Det är lätt... och det är härligt att ryckas med det underbara livet utanför.....ibland känns det nästan som att jag har lyckats att bli fri....ibland glömmer jag bort min bur......men så skymmer en klo min utsikt igen å jag blir påmind......
Men då gäller att snabbt titta lite åt sidan så att sikten blir fri igen och så fortsätta att le mot livet och fortsätta att titta på den utsikt som ger gjädje & livslust!