Tomhänt & kanon

Det känns faktiskt nästan overkligt att man ena dagen kan må så illa för att nästa dag få må så bra. Det är så härligt när smärtan släpper sitt hårda grepp om mig å jag kan börja känna mig som vanligt igen. Men jag har fått en liten extra bonus den här gången.....inte ett endaste litet hårstrå har fallit mitt huvud ännu....å varje gång som jag tar handen genom håret och den kommer tillbaka tomhänt så ler jag....
Något som däremot drabbade mig fortare den här gången är mina slemhinnor....de har redan blivit väldigt irriterade.....de gör ont och kräver lite mer omsorg än vad de gör annars. Å fastän jag inte tycker att  dessa "små-krämper" är något att sopa under mattan så känner jag absolut ingen lust eller finner någon mening i att fokusera på dem....utan på det hela taget....i min situation och i mitt läge just nu så mår jag inget annat än kanon! Man får inte glömma bort vad man har att förhålla sig till....jag kan ju logiskt inte räkna med att mina referensvärden på att må bra håller samma mått som de gör då jag inte får cellgift......då skulle jag ju aldrig få känna mig kanon....å den känslan är jag inte villig att ge upp....den är alldeles för skön för det och alldeles för värdefull för mig.