Förnuft & Rädsla

Det har tagit mig över en vecka att kunna sätta ord på hur jag känner.....eller ens bestämma mig för hur jag känner. Å det är både lite konstigt men ändå fullt förståeligt...tror jag i alla fall....
Allt handlar om beskedet som jag fick förra veckan, besked på hur min röntgenplåt såg ut. Å för att referera till min metafor om hur ska ta mig över bron...så tog jag mig över....bron höll....men jag förmådde mig inte att explodera i glädje, eller för den delen att ens pusta ut då jag nådde den andra sidan.
Men jag hade inga metastaser eller tumörer någonstans och det var ju såklart alldeles helt fantastiskt, magnifikt underbart!!! Alla mina provresultat såg fina ut. Men mitt i alltihop fanns ett litet men.....å jag har tyvärr under åren blivit helt chock-allergisk mot minsta lilla avvikelse och minsta lilla men. För att jag skall kunna våga lita på det positiva besked som jag fick så får det inte förekomma något men....hur litet det än må vara. Jag är i ett tillstånd där allt som inte är perfekt kan betyda cancer....såklart förstår jag ju att det inte är så.....men det är så jag känner. När allt inte är helt perfekt så står jag på osäker mark....å är faktiskt helt totalt vettskrämd över att marken kanske skall ge vika ännu en gång. Jag vågar inte koppla av.
Jag är ju livrädd för träningsvärk, huvudvärk, trötthet....ja för allt då jag inte känner mig som vanligt....den allra minsta förändring i min kropp triggar igång en jobbig kamp mellan förnuft och rädsla. Det är ofta en jämn kamp...där Rädslan är störst och Förnuftet starkast.
Den här gången vann Förnuftet.....å nu jag glädjs verkligen åt mina fina plåtar och över att jag lyckas med att låta det lilla "men-et" bara vara ett litet men.
Tack min härliga familj och underbara vänner för att ni är så skickliga på stärka mitt Förnuft och på att lugna min Rädsla.
Love you all!!