I mitten utav en tornado

Nu är det äntligen dags för ett inlägg igen...det var alldeles för länge sedan. Å jag kan inte säga att jag inte har haft lust att skriva för det har jag haft....men.....det där lilla "men" som jag skrev om i mitt förra inlägg har gjort mig så förvirrad....och faktiskt oförmögen att sätta ord på vad jag känner...eller kanske inte....problemet kanske snarare är att jag känner så mycket åt två så helt skilda håll...
Jag känner att min kropp och min själ känns starkare, mycket starkare än vad den har gjort på länge. Det är svårt att beskriva det glädjeruset som man känner då ärligt kan säga "jag mår bra, jag känner mig stark". Just nu känner jag mig väldigt frisk och glad och stark.....men rädslan för mitt lilla "men" tillåter mig knappt att våga tro på vad jag känner. Varje dag, flera gånger om dagen ifrågasätter jag mig själv, mår jag verkligen bra? Känner jag mig verkligen stark? Rädslan lämnar  mig aldrig ifred....så hur bra jag än mår så är jag vettskrämd över att min känsla kanske inte stämmer. Det är ett grymt scenario då man inte våga lita på någon, inte ens på sig själv eller på sina känslor. Hur ska jag då kunna glädjas fullt ut över att jag mår så bra?!?
Under de senaste veckorna har jag befunnit mig som i en tornado, en tornado fylld utav känslor. Så länge jag befinner mig i mitten utav den så finns det plats och rum till att känna både lugn och glädje....trots att jag kan se alla "orosvindar" runt mig. Jag vet att det snart kommer en dag då jag måste våga kliva ut ifrån mitten för att se om min känslostrom, min tornado, griper tag i mig eller om den snällt lugnar sig.
Men just nu håller jag mig till mitten och njuter av mina hästar, av höstens friska luft & fina färger och såklart av min fina, härliga familj...ni är det bästa som finns!