En metafor...

Föreställ dig två höga berg med en djup dal emellan. Du står på den ena bergstoppen och du vet att du snart måste ta dig mod till att prova gå över till det andra berget. Emellan de båda bergstopparna hänger en mycket osäker men vacker hängbro. En hängbro som du tror kommer att hålla....men du vet att den är långt ifrån säker. Du har tagit dig över innan....men du har oxå fått uppleva hur bron plötsligt ger vika och hur du sedan slungas obarmhärtigt ner i den djupa dalen...som då tycks förvandlas till någon slags avgrund.
Du vet hur det känns, du vet att det gör förfärligt ont att falla, du vet att din kropp blir helt mörbultad, din själ blir sorgsen och dina tankar blir vettskrämda....men du vet oxå att det bara finns en väg ur det. Hur rädd och hur utmattad du än är...måste du resa dig upp, borsta av smutsen och börja klättra uppåt igen.
Det är slitigt och hårt hela vägen upp...men stundtals är det fantastiskt...då stannar du upp och njuter av utsikten..och kanske njuter du av att det har gått lättare att klättra idag än igår.

Nu står jag på toppen av mitt ena berg igen och försöker att samla mod till att våga gå över den där hängbron.....å jag hoppas och ber för att den skall hålla.....
Var tredje månad tvingas jag ut på min hängbro för att se om den håller eller inte........
Precis så känns det, när jag motvilligt och vettskrämd, var tredje månad, tar stegen in till onokologens rum för att få besked om min senaste röntgen.
Jag kan bara hoppas och tro på att hängbron skall hålla, den höll förra gången, då slapp att klättra....istället kunde jag pusta ut på den andra bergstoppen och njuta av tre månaders vila.....jag hoppas sååå att jag får göra det igen.