Minsta lilla avvikelse i kroppen lämnar ett avtryck av skräck i tanken....det räcker med en helt vanlig huvudvärk, en träningsvärk, ett par trötta ögon, en hostig hals eller bara en allmänt hängig dag för att mina tankar skall skena iväg till något mycket större. Jag befinner mig i en vardag där allt kan vara cancer...där minsta lilla obehagskänsla sätter skräck i kroppen.....men jag skulle ju ta knäcken på mig själv om jag inte tog kampen med mina tankar och ställde mig över all rädsla och oro för att sedan på ett tappert vis fortsätta att leva och njuta av livet som jag har just nu. Men ibland måste jag erkänna att det är jobbigt att alltid vara så tapper.....
Jag vet, att det säkert är många som nu tänker..."det behöver du inte alls vara"......men jo....det behöver jag visst vara...jag skulle aldrig orka om jag lät alla mina orostankar spela fritt och vilt i mitt huvud.
Det kanske kommer en dag då jag direkt vågar lita på att en träningsvärk bara är en träningsverk.....men idag krävs det tapperhet och mod utav mig för att våga tro det.
Å jag tänker fortsätta med att vara tapper och modig.... för jag vägrar att falla offer för mina orostankar.....Jag skall fortsätta med att vara en lycklig, tapper och modig hyprokondriker :))
Du skriver alltid så klokt. Du skriver så innerligt och på ett sätt att det är "lätt" (fel ord men du förstår nog hur jag menar :))att förstå hur du har det och hur du känner dig. Och det är så skönt när jag ser att din blogg hamnat högt på min blogglista och jag vet att du skrivit. Du är bäst Millan, det har jag ju alltid sagt :o)... Många kramar ifrån sysstra di....
SvaraRaderaTill sysstra mi,
SvaraRaderaKul att höra ifrån dig vännen....det var alldeles för länge sedan nu. Ta med din familj och kom hit en kväll!!!
kram