Härliga små såpbubblor

I går var jag och träffade mina två helt underbara kuratorer. Jag är så fascinerad av dessa två personers kompetens och kunskap. Hur de med så små medel får mig att välja rätt väg.

När jag fick mitt återfall, mina metastaser i huvudet, rasade hela min värld igen. Jag som precis hade fått livet tillbaka. Jag hade ingen ork kvar, det var inte som gången innan, då jag fylldes med hopp. Näe, nu kändes det som att jag inte orkade mer. Nu kändes det som att det bara skulle vara slut. Jag stängde liksom in mig i en stor såpbubbla. Visste inte ens om jag ville komma ut, och om jag ville, så visste jag ändå inte hur det skulle gå till. Var sticker man hål på bubblan? Hur tar man sig ut? Å vad händer då?

Jag ser min familj och mina vänner stå utanför bubblan och de ber mig att komma ut. De visar vägen, de peppar mig, de lovar att hålla mig i handen. Dom finns där allihop, redo att stå vid min sidan...ändå vågar jag inte kasta mig ut för jag vet inte om jag orkar. Det är så avgörande att ha hopp, å hoppet fanns inte riktigt där.

Sen träffar jag mina två mirakel, kuratorerna. Två helt främmande människor som ber mig om samma sak som min familj och mina vänner. Ber mig att tro, att hoppas och de peppar mig. Å efter bara ett par möten så ser jag fram emot att sticka hål på min stora tråkiga såpbubbla. Å vad händer?! Det kommer massor av småbubblor istället...en del som jag vill ta sönder och en del som jag vill vårda ömt.

Nu går här i alla fall och njuter som bara den utav alla bubblor och känner allt utom instängd. Lite konstigt att man kan känna sig så pass lycklig och samtidigt ha två metastaser i huvudet. Häftigt att en kvävande bubbla kan bli så många härliga små....