När jag klär mina känslor i ord... så lugnar de sig en aning

Min blogg är som en kär vän, en vän som jag kan väcka upp när som helst på dygnet och dela mina tankar med, en vän som det är omöjlig att störa eller belasta, en vän som jag inte kan såra eller tynga ner......jag kan helt enkelt koppla av i mina val av ord och mina känsor kan komma ut i precis samma form som jag upplever dem. Å i ögonblicket som jag sätter ord på känslorna och låter mina fingrar printa ner dem på datorn väntar min vän tålmodigt på mina ord och glömmer dem sedan aldrig. Det känns alltid lika skönt att skriva av sig, det liksom lättar på trycket...och när känslorna blir klädda i ord så blir de oxå lättare att ta fatt i.....det känns lite som att jag skapar en plats för dem att landa, lite som att fästa en heliumballong i ett snöre med tyngd i,  där bloggen är tyngden där snöret landar, å snöret är orden som kopplas till känslan.....och känslan är själva heliumballongen......som blir så mycket mer kontrollerad och lätthanterlig då den inte längre svävar helt fritt.....den blir förankrad.

I natt kan jag inte sova....vissa nätter är helt enkelt värre än andra. Trots att jag känner min stora trötthet i både ögon och kropp så är det helt omöjligt att sova......det är som att mina oroliga "heliumballonger" lyfter mig ur sängen. Mina känslor fyller min kropp och mina tankar  min hjärna.....allt går på högvarv.
Jag ligger och planerar för framtiden, jag ligger och funderar på hur underbart det skulle vara att få positiva besked.....å jag ligger och funderar på hur jag skall orka om det inte är positiva besked.....
Det står så mycket på spel, antingen så skall jag fyllas av energi och glädje och njuta av lyckan i mina barns trygga och glada ögon......eller så skall jag fyllas av sorg och rädsla och tvingas att bevittna skräcken och oron i deras ögon. Å det sistnämda gör så ortroligt ont i hjärtat och gör en lätt helt orkeslös å fylld av förtvivlan.
Å fast än jag inte tror at det blir så....så finns ändå hotet där....
m
Men i mig bor ett ordspråk som jag ofta tänker på och som får mig att le både på insidan och utsidan.

"Framtiden tillhör dem som vågar tro på sina drömmar"

Det stod klart för mig tidigt när jag först blev sjuk att jag hade två vägar att välja emellan, den ena var en autobahn och den andra var en lång och snårig stig. Min autobahn erbjöd en sittplats i en bil, en bil där jag bara kunde åka med å där det inte behövdes någon fysisk ansträngning å där föraren skulle fatta besluten som skulle tas....jag skulle kunna vila mer......men kontrollera mindre. Min snåriga och långa stig innebar istället att jag skulle gå till fots, det skulle innebära stor fysisk anträngning och en stor tilltro till mig själv och istället för att vila skulle jag få kämpa mer för att ta mig framåt å för att nå mitt mål....men jag skulle oxå få betydligt mer kontroll och lära mig mycket mer på vägen.
Latmasken i mig var sugen på att åka med bilen på autobahn....för det hade varit så mycket lättare.....men för mig var det självklart att välja den långa å snåriga stigen även om den skulle bli mer krävande. Jag visste att jag hade styrkan, vilja och uthålligheten för att klara av det och jag visste att jag skulle känna mig tryggare i att ha mer kontroll själv.
Å eftersom framtiden tillhör dem som vågar tro på sina drömmar....så måste ju en del av den tillhöra mig.