I går åkte jag lite känslomässig berg-och-dalbana. Jag startade dagen med att må helt bra på förmiddagen men på eftermiddagen/kvällen överrumplades jag av att det plötsligt var fullt på insidan och tårarna började strömma nerför min kind. Det är både skönt och otroligt jobbigt, skönt för att få gråta och lätta på trycket men jobbigt för att jag inte har någonstans att ta vägen varken i mina känslor eller rent fysiskt. Barnen hade redan kommit hem från skolan och eftersom min vardagliga strävan är att se till att mina barn inte skall få smärtas mer än vad de redan gör blir min smärta desto större då jag inte lyckas hålla det. Såklart blir de oroliga när mamma gråter tyst framför dem....först försöker jag bara sysselsätta mig med något i hopp om att sysslan skall försätta mig i andra tankar......men när det inte lyckas orkar jag inget annat än att sätta mig ner och möta både min ångest för sjukdomen och min ångest över att behöva oroa barnen.....båda gör så förfärligt ont...
Men såklart så är det gott att känna deras kramar, deras tröstande klappar och deras ofantliga kärlek och omtanke och såklart är det skönt att lätta på trycket och låta tårarna komma som de vill....
För mig har och är det en konst att lära mig hantera min inre stress. Jag måste dagligen ta kontroll över min oro och rädsla för att det inte helt ska sluka mig.....jag måste dagligen välja att fokusera på det positiva och det gllädjefyllda för att det ska stärka mig.
Men hur duktigt man än blir att fokusera på det positiva och gjädjefyllda så finns det andra alltid kvar. Jag lever hela tiden och varje dag med sådana stora och många frågor som väcker sådan rädsla mig....å jag lever hela tiden och varje dag med att hantera den rädsla så att den inte ska kväva mig. Å jag lyckas faktiskt, även om det ibland känns som att den är nära att kväva mig, så lyckas jag alltid att vinna över mina tankar och känslor till det postiva och glädjefyllda med hjälp utan en stark vilja, en fast beslutsamhet och en härlig tro på framtiden.
Å som det mesta i livet som man högt önskar så måste jobba för det.....det kommer oftast inte självmant. Så trots att min lust var minst sagt avlägsen till att rida igår, så lastade jag hästarna med rödgråtna ögon och begav mig till Udden för lite träning......och två timmar senare lastade jag upp hästarna i transporten igen med ett leende på läpparna och ett helt annat fokus!!!

I dag är det nya tag och det är dags för en ny cellgiftsbehandling. Idag ska mamma följa med mig in och hålla sällskap....så jag ska snart sätta igång och packa vår måbra-korgen....jag vet inte riktigt med vad....men lyxig ska den bli i alla fall.

Ha det gott vintersolen!
Många kramar Milla