Så här långt uppehåll från bloggen har jag nog aldrig haft.....men skrivarlusten har helt enkelt inte infunnit sig......men tack och lov så är den tillbaka nu!
Idag är det tio dagar sedan jag tog cellgifter och jag kan nu lugnt konstatera att min kropp hanterade den dosen/styrkan på cellgiftet på ett mycket mer balanserat sätt än vad den har gjort tidigare. Skelettvärken och ryggvärken har varit en bråkdel utav vad den tidigare har varit....å faktiskt inte en enda vaken natt i smärtor....sån lyx har jag inte haft  någon gång innan..... Den här gången har tröttheten och "slitna" slemhinnor varit de symtom som fångat min uppmärksamhet mest.
Men den där tröttheten är faktiskt både frustrerande och lite otäck...samtidigt som den är helt väntad och helt naturlig och såklart inget att gnälla över.....ändå så har jag den med en viss oro.
Den suddar ju tillfälligt bort min känsla av ork, å den suddar oxå tillfälligt bort den där självklara gnistan som jag har i kroppen annars, gnistan som driver mig till att göra olika saker.
Det är två är sådana starka och livsviktiga känslor och dess betydelse blir så stor då man tvingas att bära runt på denna ryggsäck packad med livshotande sjukdom. Såklart så blir en utav ens största fasor att hamna trött, okeslös och utmattad i en sjukhussäng.
Så trots att jag vet att det bara är för några dagar som jag skall känna denna trötthet så kan jag inte landa i det.....varje dag, varje timme å varje minut söker jag inom mig efter den där härliga orken och den där starka goa gnistan.....å så plötsligt så finns den där igen.....å jag känner mig lugn och lycklig!
Då är jag på banan igen!!! Full med ork & gnista!!!