En härlig hemlis...

När vi hade vår måndagsklubb förra veckan pratade vi om fjällenresor....å jag började fantisera om att vi faktiskt kanske skulle kunna åka. De senaste två åren att vi blivit tvugna att avboka vår resa pga tråkiga besked som jag har fått. Förra året hade vi till och med packat allt...och barnen hade börjat våga tro att det faktiskt skulle bli av...att vi nu skulle få åka till fjällen....Erik hade fått en snowboard som han var sugen på att prova och Elisia hade fått nya pjäxor....men så ringde det från sjukhuset och undrade hur det gått med min huvudvärk som jag hade sökt för.....å som tur var så nöjde de sig inte med svaret som jag hade fått att de var en vanlig migrän. Jag fick en akuttid och åkte in för att röntga hjärnan...en halvtimma senare kom beskedet ....."tyvärr Camilla ser vi en tumör upp i huvudet". Allt blev nattsvart igen.....å min sorg blev på något vis dubbel......det kändes som att "lie-mannen" inte bara hotade mig.....jag kände mig lika mörk och otäck som han när jag tänkte på beskedet som jag skulle hem och ge mina barn....de skulle bli ledsna, rädda och besvikna. Istället för en nystart, istället för en välförtjänt belöning efter en tuff resa.....skulle de nu få veta att det inte blev någon belöning utan en ny tuff resa.
Jag tror att det är svårt att föreställa sig hur svårt det var att åka hem och berätta för barnen, men kanske kan varje förälder förställa sig hur det känns att utsätta sina barn för den ofantliga oron, smärtan och besvikelsen.....å fastän det var sjukdomen som ryckte allt ifrån dem och slet återigen ner dem i mörkret så stod jag där och personifierade sjukdomen och jag kände mig vettsskrämd, förtvivlad och skyldig.
Å istället för resa till fjällen blev det resor till Linköping för strålning.
Barnen älskar fjällsemester och vi har sagt att så fort vi kan och vågar så ska vi åka. Å i tisdags förra veckan tog jag mig mod till att boka en stuga i Lindvallen......men Nicke och jag bestämde oss för att inte berätta något för barnen.....i fall att något skulle hända......
Det kändes både skrämmande och spännande på samma gång....tisdag eftermiddag grät jag i lite rädsla över att jag hade bokat en fjällresa...trotsade jag ödet???......å på onsdag kände jag mig stolt över att jag hade vågat boka.
Jag började packa väskor i smyg som jag sedan gömde inne i vår bastu och jag förberedde så mycket jag kunde utan att barnen skulle märka något. På torsdag började jag känna att en förkylning var på gång och på lördag blev jag inlagd på sjukhuset.....men jag kände ingen press.....såklart ville jag åka men min hälsa är det viktigaste och det var så befriande att veta att jag inte gjorde barnen besvikna eftersom de inte visste om något. Å jag kände mig ändå nöjd över att få bli hjälpt på mitt "hemma-sjukhus" för där känner jag mig trygg. Det var ju ändå bättre att bli inlagd och att få skjuta på resan än att bli inlagd under resan.
Efter ett par dagars god vård var jag redo att åka hem.....åka hem och se barnens glädje över att jag var hemma igen och för att ge dem en härlig överraskning.
Vi berättade var deras väskor fanns och bad dem att hämta dessa....sedan fick de öppna och titta i dem.....de fattade ingenting först.....sedan sa jag "vad ser det ut som att vi skall göra"......lite tveksamt säger de "eeeh skidsemester?!...............Å när svaret blev ja....låg de båda på golvet i glädjetårar och sprattlade utav glädje.....
Det fullkomligt sprudlade av glädje i deras ögon och hela min själ sken som solen.
Sexton timmar senare hämtade vi ut vår nyckel till stugan....vi har det helt underbart härligt, Nicke och barnen susar ner i backarna och jag sköter markservice med ett stort leende på läpparna...
Fortsättning följer....
God Natt!