Jag vågar vara glad!

Trots att jag har sovit hela natten i natt så vill inte John Blund riktigt lämna mig.....jag känner mig sådär härligt trött och lugn. Ligger och lyssnar till mig ljudbok och bara njuter av att få vila. För en liten stund sedan kom sköterskan in och gav svar på mina prover sedan kl 06.00, de vita är nu uppe i 4.3!!! det är ju helt kanon. Lite förvånande kanske att jag inte bubblar av energi....men jag tror att det är det faktum att det är först nu som jag känner att jag kan koppla av, det är först nu som jag vågar låta kroppen vila.....å det är först nu alla lmina tankar kan komma till ro....kampen är avgjord. Mina tankar jobbar för högtryck när något sådant här händer....mina ljusa tankarna får utstå en obarmhärtig kamp emot mina mörka tankar. För när du redan känner dig rädd, utsatt och osäker så får de mörka tankarna ett sådant grymt övertag och har en större förmåga att förankra sig i mina muskler, i mina leder, i mina sinnen och i mina andetag än vad mina hoppfullt ljusa tankar har......istället blir de små och försiktiga.... å avvaktande.
I timmar blir jag fångad i min egna kropp, i mitt egna huvud...där ingen logik längre gäller, inga "det här ska NOG gå bra" betyder något, och kommentaren "du blir säkert pigg snart igen" får bara en ironisk betoning och en otäck eftersmak på  ordet säker. Själv så blir jag grymt kvarhållen av mina mörkaste tankar och  börjar på ett skrämt och trevande sätt att förbereda mig på det värsta. Sorgsenhet och rädsla fyller upp hela min kropp....samtidigt som jag känner hur jag tappert försöker ta in all information och bibehålla kontrollen och försöka vara sansad....
Mitt fokus blir att behålla lugnet samtidigt som det mörkaste hotet närmar sig.....usch jag kan faktiskt inte sätta tillräckligt med hemska ord på det....för känslan är så överväligande grym och kvävande.
Å fastän verkligheten inte alls är sådan.... det är bara min rädsla som springer iväg i tanken...... så lovar jag att det sker på fullt allvar för mig i just den stunden.
Men så fort "acceptansen" sakta landar i min tanke och min rädsla släpper lite taget om mig..... det är först då som  mina älskade och trofasta ljusa tankar kan tas sig igenom detta mörker....för att sedan sakta men säkert överlysa de andra. Sakta men säkert kommer verkligheten tillbaka,, jag kan tänka logiskt igen, se realistiskt på saker och jag börjar våga tro att jag "säkert" blir bra igen.

En del säger ibland till mig "jamen, du måste våga vara ledsen"......jag kan förstå att man kan säga så när jag bara pratar positivt.....men inom skakar jag bara lätt på huvudet......att vara ledsen över sin sjukdom är ingenting som man måste våga......det bara är man.......det man måste våga å andra sidan är att vara glad. Det måste man jobba för...det andra finns där utan minsta lilla ansträngning.

Så nu ska jag nöjd, lycklig och lugn återgå till min ljudbok å bara njuta av lugnet i min egna kropp....och utav den där härlig tillfredsställelse av att veta att jag är på banan igen.