Extern hårddisk som ger ro i knopp & kropp

Det blev en tidig morgon idag...å hur trötta mina ögon än är så går det inte att somna om...för mina tankar far runt likt vinden utanför mitt fönster. Jag funderar på allt och ingenting,  jag ligger och hoppas på att min kropp skall vara stark nog den här gången för att kunna ta emot cellgiftet, jag ligger och planerar för hur jag skall tillbringa mina närmsta dagar, hur jag på bästa sätt ska sköta om min kropp. Jag hoppas att jag slipper att bli inlagd på sjukhus den här gången å jag hoppas att jag kommer att kunna fira en härlig nyårsafton tillsammans med min familj och att jag får må hyfsat bra. Det kommer att bli lite annorlunda i år, istället för att fira tillsammans med ett stort härligt gäng med massor av barn kommer vi att få fira på egen hand.....det känns såklart tråkigt och  jag kan tro att barnen är lite oroliga över hur kul nyårsafton egentligen kommer att bli utan att fira tillsammans med sina kompisar. Men jag ska göra allt för att få det mysigt för oss, vi har tillsammans valt ut menyn och idag ska Elisia och jag förbereda desserten. Vi har "bullat upp" med roliga spel och i veckan ska Nicke ta med sig barnen för välja ut raketerna. Jag hoppas att allt blir bra!
Ibland kan jag stanna upp och fascineras av hur mycket jag uppskattar mitt liv och hur mycket jag njuter utav det i en tid som jag ändå känner så mycket rädsla. Å trots att jag känner att min glädje hela tiden är hotad så försöker jag fokusera på den och inte på rädsla som ständigt håller mig sällskap. Jag längtar sååå efter att få lägga allt detta bakom mig, jag längtar efter att få distans till allt det här otäcka och jag längtar efter att få säga att jag är helt fri och frisk......å att jag får känna mig trygg. Som det är nu så smyger jag fram över ett istäckt hav, jag har ingen aning om hur tjock isen är....men framåt ska jag.....å det blir med en viss försiktighet som man sätter ena foten framför den andra....
Jag vill kunna lägga allt bakom mig, vill kunna känna att jag själv har kommit ur det.... men jag vill inte lägga locket på och glömma alltihop.....jag vill kunna tanka något gott ur det hela, jag vill att det skall få någon mening.....därför så  hoppas jag att jag ska kunna stötta och hjälpa andra genom att dela med mig utav min egna resa och på så sätt kunna ge den där livsviktiga känslan av hopp och framtidstro....jag vet själv hur gott det är att ha någon som man kan gemföra sig med, någon som har gått igenom samma sak och som har kunnat lagt det bakom sig och som bara njuter av livet idag.....mitt mål är att kunna vara denna någon för någon annan....

Tack kära blogg för att du alltid tar emot mina tankar och låter mig sätta ord på alla känslor....det blir alltid på något vis lugnare i tankestormen uppe i mitt huvud å det känns som att jag skapar lite mer plats på  den egna "hårddisken".....mina känslor och tankar blir inte längre så abstrakta och svårfångade då de "visar sig" som svarta bokstäver i form av ord och meningar på min blogg. Jag får på något vis kontroll över dem då de kläs med ord och flyttas över till en annan hårddisk......min tankestorm lugnar sig och jag får lite tillfredsställande ro i både knopp & kropp.
Nu väntar en god kopp te......