Solsken i salen

Ligger just nu i min sjukhussäng och småler...jag blir alltid så fylld av lycka och lättnad när "saker å ting" inte blir värre än vad jag har förväntat mig. Jag har nästan precis kommit tillbaka till salen efter en genomförd punktion i magen. Jag kände mig så liten och så ynklig då de rullade in mig i salen. Tankarna susar runt i  mitt huvudet, alla mina tidigare sjukhusbesök rullas upp som en film för mig. Jag känner mig rädd och orolig för vad som kan hända. Men när jag kommer in till salen lugnas jag något....eftersom de inte kopplar på mig någonting.....inte ens någon liten sladd som skall hålla koll på puls, tryck eller hjärta.....då måste de ju räkna med att inget skall hända. tänker jag och känner hur ett leende av trygghet glider genom kroppen. De börjar med att undersöka mig med ultraljud och därefter får jag en lokalbedövning. En bedövning som de ger mig med en lång......jättelång nål....som skall tryckas ner i magen...å visst gjorde det ont då nålen trängde igenom bukhinnan men efter det gjorde det, vad jag kallar, normalont.. Efter en liten stund så kom "monster-verktyget" fram....en jättelång nål med ett stort stålhandtag i ena änden....såg lite ut som en avancerad häftpistol med en väldigt lång nål på....den såg verkligen ut till att göra ont...ingen vacker syn alls. Jag ångrade mig nästan att jag hade sett den, för nu skulle jag frivilligt ligga helt stilla och låta den där "monsternålen " tränga in igenom magen. .Första sticket gick jättebra.....de gjorde de andra två oxå men det gjorde lite mera ont än de första. Men det bästa av allt var att det kunde ha varit värre. De gjorde inte så ont...och det blev aldrig så hemskt som jag hade räknat med. Allt gick bättre än mina förväntningar. Det var en fantastisk läkare som gjorde ingreppet och en trygg och lugn sköterska som höll mig i handen.
Så nu ligger jag här på avdelningen igen, en fönsterplats med strålande sol utanför. Livet känns härligt!