Det gör så väldigt ont, det värker i varje liten nerv och varje liten muskel, mitt bröst känns fyllt utav sorg, mitt hjärta gråter och mitt huvud kämpar mellan hoppfulla och mörka tankar. Det visade sig vara det vi alla fasade för, men som ingen trodde, det hade spridit sig till några körtlar i magen. Jag orkar inte se eller höra några orostankar....de enda jag vill är att få stöttning och heja-rop på vägen. Jag vill inte se mer mörker nu, jag vill inte fokusera på det jobbiga...jag vill bara fokusera på hur bra det ska bli när allt är över. Såklart så känns oerhört tungt, ledsamt och jobbigt att tvingas gå igenom en cellgiftsbehandling igen....jag vet ju så väl vad det innebär...men jag ska lära mig att se det som en extra livförsäkring....och fokusera på mitt mål...att bli frisk.
Det känns hemskt, å det känns skrämmande.....men jag vet faktiskt inom mig att jag kommer att klara av det.
Det lilla sjuka som nu finns i kroppen är så minimalt lite så att de till och med övervägde om behandlingen skulle sättas in eller inte. Å själv känner jag att min kropp är starkare nu än vad den varit på hela resan, jag har mycket krafter att sätta in.....å fler skall jag skaffa mig.....men det "frestar på"...det är så fruktansvärt tungt att kastas in i det igen...jag gråter och sörjer för vad jag själv.....å vad min familj skall gå igenom....å jag kan inte med ord beskriva hur ledsen jag känner mig då jag tivingas att komma  åka hem till mina barn....för ännu en gång leverera ett besked som slår undan deras små ben...å  jag tvingas att återigen se skräcken, sorgen, oron och rädslan i deras ögon. Det gör sååå ont. Jag önskar med hela mitt hjärta att det skall få känna sig trygga, lyckliga och bekymmersfria....det önskar jag oss alla. .Jag vet att vi är starka tillsammans och vi är suveräna på att stötta, stärka och älska varandra...å det kommer att hjälpa oss igenom denna resa.