Nu är det länge sedan jag skrev något...efter jag fått mitt glädjebesked var det som att luften gick ur mig. Jag har varken haft ork, tid eller lust till att sätta mig framför datorn. Den första tiden var fylld med tankar....glada och tacksamma tankar...... men oxå rädda och oroliga tankar.
Det är på något konstigt vis lite skrämmande att verkligen få ha lyckan....för när jag väl har den, kan jag ju oxå förlora den....å den tanken är så skrämmande att den till en början är svår att släppa.

Det tog ett tag för mig att våga "landa" i lyckan... och att våga tro att jag får ha den kvar....att det inte bara är något tillfälligt. Att jag faktiskt är frisk.
De första veckorna tog jag mig inte för något speciellt, orken var liksom slut och lusten fanns inte där....jag var bara glad över att vara fri från sjukdomen. Jag hade varken lust till att rida eller träna. Men nu är det annorlunda....nu är lusten tillbaka och orken blir bara bättre och bättre..:-))
Nu känns det som att jag börjar bli mig själv...eller rättare sagt se ut som mig själv igen. Det svullna ansiktet är borta och extra-kilona försvinner sakta men säkert. Jag börjar dessutom få tillbaka mitt hår på min stora kala fläck....å jag tror faktiskt att allt tappat hår kommer att komma tillbaka.....å det känns verkligen som en bonus!.....vilken lyx!!! Jag känner på mig att allting kommer att bli bra nu.....allt är ju i och för sig bra nu.....men det kommer att bli ännu bättre!!!