Tapper, hoppfull och rädd...

De tre orden tror jag att många i min situation väl känner till. Det är ord som för mig står för väldigt mycket.
Tapper - det måste jag vara både för mig själv och för min omgivning. Nu tänker säkert många "det behöver du inte alls vara..... man måste inte vara tapper" Min erfarenhet är en annan. Att vara tapper betyder inte att jag inte får gråta eller vara ledsen.... eller rädd, att vara tapper betyder bara att jag inte låter sorgen, oron eller rädslan kväva mig. Det betyder att jag ibland får kämpa lite för att vara glad, stark och modig. Man säger att ett leende smittar av sig.. men det gör faktiskt även en orolig blick eller en ledsen min.....å jag orkar inte bära andras oro eller sorg...jag orkar inte ens att se den....därför försöker jag vara tapper för då är de i min omgivning tappra tillbaka.
Hoppfull - Jag vill och måste vara hoppfull, för utan hopp orkar jag inte kämpa. Jag tror och jag hoppas att jag vinner den här kampen. Jag har ett vackert citat vid min säng där det står  "Framtiden tillhör dem som vågar tro på sina drömmar" ....å jag tror på mina drömmar....
Rädd - Hur tapper och hoppfull jag än lyckas vara så är jag alltid rädd. Jag har ett hot hängandes över mig hela tiden, varje dag....ett hot att jag kanske rycks undan från min familj....ingenting är mer skrämmande än det.....Å för att orka leva med den stora rädslan måste jag vara både tapper och hoppfull.

Nu låter det kanske som att varje dag är en kamp....och det är det ju i och för sig....men det är oxå en gåva...en gåva som jag vårdar så ömt jag bara kan.