Ibland känner jag mig så förvånad....förvånad över att jag inte orkar mer än vad jag gör men så i nästa sekund så är det så självklart och så förståeligt att det är just så, att jag inte kan orka mer just nu.
Jag kan lika fort tänka...HUR....hur...orkar jag att gå igenom allt det som jag gör? Hur orkar mitt psyske, hur kan min kropp orka med alla mediciner och hur kan jag bara orka att tuffa på?
Å då, när jag tänker så, känner jag mig bara stolt för det som jag faktiskt orkar med, hur lite eller hur mycket det än må vara.
Det betyder att jag får välja bort mycket även när viljan finns där. Det betyder att man lägger band på sin entusiasm, att man avvaktar och överväger noga vart orken skall placeras från dag till dag. Det är så lätt att ryckas med då du känner bara en liten förbättring och du vill göra mer...men det ska man akta sig för....orken finns bara där en kort stund sen är den borta igen.
Det är en sådan märklig känsla - så fort jag har ork - känner jag mig så STARK och i precis samma ögonblick så känner mig faktiskt oxå så SKÖR. Två så vitt skilda känslor blandade i samma ögonblick.
Var hittar man då den där balansen, hur mycket skall vilas i form och hur mycket ska tränas i form?
Jag tror på lite sunt förnuft och så en stor portion beslutsamhet. Jag kan inte tro att medicinerna själva skall göra jobbet eller att kroppen bara skall blir starkare av att bara vila, det tror jag bara är att lura sig själv. Näe, nu måste jag se till att jag orkar lite mer för varje dag som går. Det kommer innebära att jag tänker mer på min motion,min vila, min kost, min vikt och min mentala träning. Det är den medicin som jag kan ge mig själv. Å det är jag fast besluten om att göra!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar