Så skönt, nu har jag äntligen börjat att trappa ner på kortisonen, det känns jättebra. Nu vet jag att jag sakta men säkert är tillbaka till något som lite mera liknar ett normalt tillstånd. Till en början känns ju kortisonen bara som en enorm trygghet och det är den ju egentligen hela tiden. Å till en början är den ju, eller i alla fall vad den det för mig, en enorm adrenalinkick. Men i takt med att man sväller upp så otroligt mycket, man börja känna sig som en heliumballong, det pressar i kinderna och det svider i huden...det är då det börjar ta emot att stoppa in fler tabletter i munnen....samtidigt som du absolut inte vågar göra något annat än just det. Det är faktiskt en rätt så märklig känsla man har då. Blandad på alla möjliga vis.
Känner mig oxå så glad och nöjd att jag nu gjort vad jag kan för att rädda det hår som räddas kan. Besökte igår min fantastiska frisör Gunilla, hon har funnits med mig på hela min resa. Hon började med att klippa av mitt långa hår, för att sedan putsa på min kala skalle och efter en tiden skapa en frisyr igen. I går klippte vi håret lite kortare där det ömmar och så formar till det lite så att det blir en frisyr igen. Å vilken skillnad det gör på välmåendet, man får nog aldrig glömma bort det. Jag ser fortfarande ut som en hamster när jag ser mig i spegeln men visst ser det lite bättre ut med lite välvårdat hår där uppe på toppen.
Idag blir det en kanondag - det känner jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar