Jag är förvånad, lycklig och nöjd över att jag vågade...

Det tog många nätter innan jag vågade trycka på knappen "skapa blogg". Mitt återfall i cancer slog såklart hårt på oss alla, men barnen är ju dem man lider med mest. Jag hade ju precis fått livet tillbaka och barnen kunde äntligen börja slappna av och känna sig trygga. Under hela resan har de varit så otroligt tappra och modiga, vi har hela tiden varit noga med att de skall ha förstahandsinformation så att de aldrig skulle känna sig överrumplade av någon annans kommentar, vi ville att de skulle känna att de hela tiden visste bäst och mer än andra. Å det är klart att det har varit svårt för dem att få alla besked men de har alltid kunnat lita på oss och känt sig trygga i de som vi har sagt. Vi har blivit starka tillsammans.
Men nu, detta återfall, vi var för trötta allihop tror jag. Vi visste inte hur vi skulle orka. Det knäckte mig nästan att utsätta dem för detta ännu en gång. Hur skulle jag kunna underlätta? Jag kunde ju inte ha med dem till Linköping. Vilja att hålla dem så nära mig jag kunde, gjorde att jag till slut tryckte på knappen - "skapa blogg"

Bloggen är det bästa jag har gjort. Barnen älskar den, å det gör jag med. Den har gjort att vi har varit tillsammans hela tiden, trots flera mil emellan oss. Den har gjort att så mycket oro försvann och ersattes med glädje istället. Den gav mig ett lugn, ett lugn i att barnen mår bra och det i sin tur gav mig kraften att orka ta mig igenom detta ännu en gång.

Jag har hela tiden haft och har ett jättestort stöd i min familj, släkt och vänner och bloggen har ju faktiskt skänkt mig ännu mer av denna vara.... alla era hälsningar/kommentarer är både stöttande, värmande och otroligt stärkande...det inte sällan jag sitter här på andra sidan och ler åt en hälsning :-))

Känner att det är mycket skriv i fingrarna idag...men jag får fortsätta sen...nu är det dags för frukost!

Två rockande, glada barn!