Det är svårt att klaga när det värsta redan har hänt...

Att få beskedet "du har cancer " var det värsta jag kunde föreställa mig, men ändå blev det blev värre. Jag fick veta att jag inte bara hade cancer utan att den hade spridit sig til lymfan. Vad var det värsta som kunde hända nu? Jag ställde frågan och svaret blev att de skulle vara om det spridit sig till levern och att det även fanns en risk för spridning till lungor och huvud, men levern?! Det blev värre igen, min lever hade tre stora tumörer samt fullt av metastaser, som en prickig korv, sa dom. Hela tiden, gång efter gång händer det värsta. Att hela tiden hänga i den tunnaste tråden och den lyckas hålla, du tar dig igenom någonting som känns mot alla odds - då är det svårt att klaga. Hur kan du klaga över biverkningar då? Det går går inte, du är så tacksam att du lever.

Sen kom lyckan en liten stund. Först vågar du inte lita på den, sen börjar du övertala dig att faktiskt göra det. Livet kommer sakta, sakta men säkert tillbaka. Jag börjar jobba lite försiktigt, engagerar mig i Bröstcancerföreningen och sen får jag flimmer för ögonen. Jag blir rädd, befarar det värsta, besöker akuten och får veta att det är ett typiskt migränanfall. Jag får flimmer igen och en röntgen görs och det blir värre igen. Ett återfall - de ser en metastas i huvudet. Jag skickas på magnetröntgen och det blir värre - nu ser de två tumörer.

Det finns liksom ingenting kvar att klaga över, det finns ingenting som gör ont fysiskt, det gör bara ont själsligt och känslomässigt. Man bara tar sig igenom. Man kämpar på och är tacksam att man lever. Det blir svårt att klaga över hur man man mår. Man blir så tolerant, så tålmodig och så fokuserad på att bara "tuffa på"" och så är du tacksam för varje liten dag, man tar ingenting för givet. Även om du tror, har hopp och vilja så tar du definitivt ingenting för givet. Allt blir en gåva -allt som inte går dåligt.

Men idag blev rädslan för stor, trycket i huvuvdet och runt halsen var så enormt, hjärtat slog, sen kom en kramp i käken och ett plötsligt illamående -jag tar kontakt med sjukhuset, såklart trodde jag att det skulle bli värre....igen...

Men det blev det inte den här gången, det blev så mycket bättre! Har fått vätskedrivande, har inte haft så här lätt att andas på länge, tappade över 2 kg vätska idag!?! Jag visste ens att det var möjligt. Nu sitter jag här och mår så mycket bättre än jag gjort på länge. Jag är glad och tacksam att jag åkte in och visst hade det varit bättre om jag hört av mig tidigare, då hade ju hjälpen kommit snabbare.

Men det är helt enkelt svårt att klaga när det värsta redan har hänt.

God Natt & Sov Så Gott!
Själv blir jag nog vaken lite till.....ökat på kortisondosen :-))